Ella Kitunens levnad
suomeksi - på finska
Minnet av en människa är som fotspåren på
havsstranden. Det lever kvar hos dem som själva träffat henne, men när även
dessa gått bort, har minnet i stort sett utplånats. Det gäller även personer
som likt Ella Kitunen uträttat mycket under sin levnad. För de efterlevande,
främst barn och barnbarn, kan det därför vara värdefullt med skriftliga minnen,
tillsammans med fotografier, för att bevara en bild av den bortgångna. Det är
bakgrunden till att vi, dottern Maija och svärsonen Sven Lalander, utarbetat
denna lilla skrift, som är skriven för Ellas svenska efterlevande.
Innehållet har främst
hämtats från Maijas minnen av sin mor samt från Ellas egna minnen, berättade
för Maija under 1970-talet och då upptagna på kassettband, vilka senare
överförts till dator och CD-ROM skivor. Visst material har även hämtats från
brev, tidningar och andra artiklar samt några böcker. De på sina håll
detaljerade tidsangivelserna har hämtats från Maijas dagboksanteckningar.
Bilderna har dels kopierats från gamla bilder, dels tagits från Maijas egna
fotografier. Två verser vid Ellas 85-resp 90-årsdag har bifogats som bilagor.
Ellas dotter Elina, sonen Maunu och dotterdottern Katariina har haft tillfälle
att läsa ett manuskript, och deras enligt vår uppfattning berättigade
kommentarer har beaktats.
Ellas föräldrar och deras anfäder
Ellas far tillhörde prästsläkten Europaeus.
Hennes farfar var kyrkoherden och teol. hedersdr Anders Josef Europaeus.
Denne tog prästexamen 1829 och utnämndes till kyrkoherde i Libelits i Norra
Karelen år 1832 men flyttade dit först 1834. Han tjänstgjorde bl.a. som
guvernant till barnen i adelsfamiljen Boije af Gennäs på Dregsby och lärde då
närmare känna bl.a. dottern Sofia Wilhelmina. Trots föräldrarnas
långvariga motstånd gifte sig Sofia med den 17 år äldre Anders Josef år 1834
och flyttade till honom i Libelits. Där föddes Ellas far, Anders Theodor, två
år senare. Sofia Wilhelmina avled endast tre månader efter sonens födelse.
Anders Josef gifte sig andra gången år 1837 med den 17 år yngre Selma Lampa och
fick med henne nio barn, varav tre dog i unga år. Den yngsta föddes i april
1852 och endast en månad senare dog modern, som varit sjuklig de senaste åren.
Anders Josef räknas som stamfar för Europaeus släktförening.

Anders Josef Europaeus

Målning av Sofia Wilhelmina Boije år 1827 vid 13 års older
(Enda tillgängliga bild)
Sofia Wilhelminas förfäder tillhörde den kända
adelssläkten Boije af Gennäs, vilkens mest kända man var Gustaf Wasas gunstling
fältöversten Nils Boije af Gennäs på 1500-talet. Dennes manliga ättlingar gifte
sig under kommande århundranden med framstående kvinnor från finska och svenska
adelssläkter. Ella kan därför räkna med förfäder från bl.a. släkterna Natt och
Dag, Horn, Fleming, Wrangel, Uggla, Wachtmeister, Nordenskiöld och Ramsay.
Ellas far Anders
Theodor Europaeus -inom familjen kallad Adde- växte upp i Libelits tillsammans
med sina halvsyskon. Han gick senare i skola i Helsingfors, där han bodde hos
sin styvmors familj, rådman Lampa., samt i Kuopio. Han fick ett betydande arv
från Dregsby gård, vilket förvaltades av morbrodern Anders Vilhelm Boije af
Gennäs. En del av dessa pengar användes för att köpa gården Anttola i Libelits.
Han tyckte om att resa och enligt vad Ella berättat företog han vid 17 års
ålder (år 1853) en resa till Paris med diligens och järnväg bl.a. "för att lära
sig världen". Det har ej gått att skriftligt dokumentera denna resa, som därför
får anses osäker. Däremot är Ellas berättelse om Addes resa till Paris år 1858
skriftligt bekräftad. Han studerade då vid ett lantbruksinstitut i Versailles.
Anders Theodor tog
studenten i Helsingfors år 1855. Därefter studerade han lantbrukskunskap vid
Helsingfors universitet 1855-60 samt som ovan nämnts i Versailles och vid
lantbruksakademien i Hohenheim i Wurtemberg i Tyskland under åren 1860-61. Åren
1862-68 skötte han gården Anttola. Åren 1866-67 inträffade svår missväxt i
Finland och han funderade på att emigrera. Han fick emellertid plats som
konsulent vid mejeriskolan i Libelits 1868-71. Efter två år som
lantbruksrådgivare i Livland blev han lärare vid mejeriskolan Hovila i
Pielisjärvi 1873 till 1877. Sistnämnda år tog han sin agronomexamen.

Anders Theodor Europaeus ("Adde")
Före giftermålet 1879
Vid skolan Hovila
arbetade Kristina Sofia Riikonen. Anders Theodor förälskade sig i den 18 år
yngre flickan. Sedan han blivit utnämnd till tillförordnad länsagronom vid
Uleåborg och Lapplands län 1878, gifte de sig 1879 i Pielisjärvi. Bröllopet
ägde rum den 8 mars 1879 hos prästen Johan Pöyhönen, vars hustru Nora var
halvsyster till Anders Theodor. Därefter flyttade de till Uleåborg. Där bodde
de till år 1883, då de flyttade till gården Kolehmainen i Utajärvi socken.
Ellas mor Kristina
Sofia Riikonen, kallad Stina, föddes 1854 i Pielisjärvi socken i Norra
Karelen. Hon var dotter till lanthandlaren och hemmansägaren Johan Riikonen i
Pielisjärvi och hans hustru Helena Rautiainen. De hade 12 barn, av vilka dock 6
dog som unga. Stina ville gärna studera, men det ansågs onödigt av föräldrarna,
varför hon fick nöja sig med mejeriskolan i Hovila, där hon träffade sin
blivande man. Hon var mycket religiös, allvarlig, arbetsam och hade ett värdigt
uppträdande. Under senare delen av sitt liv hade hon brevkontakt
främst med systern Linda.

Sofia Riikonen Europaeus
Vid 1980-talets början
Ellas första år i
Österbotten
Ella föddes i den av
fadern förhyrda gården Kolehmainen i Utajärvi socken vid Ule älv i Norra
Österbotten, drygt 10 mil sydöst om staden Uleåborg, där närmaste läkare fanns.
Gårdens mark ligger i nuvarande Vaala samhälle, vid Ule älvs utflöde från den
stora sjön Ulejärvi. Fadern var då tillförordnad länsagronom i Uleåborgs och
Lapplands län. Ella hade tre äldre syskon: systern Selma född 1880, systern
Bertha född 1883, brodern Aarne född 1887 och brodern Arvi född 1984. Tre
ytterligare bröder hade fötts i Österbotten, men dött helt unga.
Fadern Adde hade ett
mycket stort arbetsområde och var ofta ute på tjänsteresor. För barnen blev det
fest, när han kom hem och berättade om sina upplevelser. Vid denna tid kom
många engelsmän till Uleälvsområdet för att fiska lax. Adde var en av de
ytterst få i denna trakt som någorlunda behärskade engelska språket. Ibland
inbjöds därför engelsmän att bo hos Europaeusfamiljen. Det var inte tal om att
ta betalt för denna gästfrihet, trots att familjen hade svag ekonomi. I
gengäld erhöll de båda äldre döttrarna i familjen guldbroscher med äkta pärlor.
Ellas syskon tycks ha
trivts bra i Österbotten, liksom modern Stina. Ellas egna minnen från denna tid
var mycket vaga. Däremot mindes hon båtfärden på älven från gården till
Uleåborg sommaren 1893, för vidare befordran med tåg till Helsingfors, eftersom
fadern utnämnts till ordinarie länsagronom i Nylands län. Figur 5 visar en bild
av familjen före avresan från Uleåborg.

Familjen Europaeus i Uleåborg år 1893
Barndomen i Helsingfors och mors död
Familjen bodde till en början utanför
Helsingfors i Vihtis socken. För att underlätta barnens skolgång flyttade
familjen år 1894 till Helsingfors, där man först bodde vid Jägaregatan och
senare i Kronohagen. Ella träffade vid en promenad sin jämnåriga släkting Signe
Sevon med fostermor Hilda Jatskowsky. Båda dessa personer kom senare att betyda
mycket för Ella.
Familjen flyttade ännu en gång, till Stora
Robertsgatan.
Ellas mor, Stina,
hade få bekanta i Helsingfors och kände sig ganska ensam. Fadern var ofta på
resor och var mycket opraktisk i fråga om ekonomin. Han hade skulder och lönen
var liten för den stora familjen. Stina hade därför problem med att klara
ekonomin. Hon led av struma (Basedovska sjukan) och var ofta trött. Hon var
inbunden och pratade ej med barnen om sina problem. Barnen levde i sin egen
värld och förstod ej moderns svårigheter.
Sommaren 1902
tillbringade familjen i Sibbo skärgård. Stina blev förkyld och sjukdomen
förvärrades. I augusti skickades hon på inrådan av farbror Matti Äyräpää (som
var både läkare och tandläkare) till Hyvinge sanatorium för att vila. Läkaren
där sade att Stina var mycket nervös, men hon ville ej tro detta: "Jag är ju en
enkel människa och kan ej vara nervös". Hon fyllde då 48 år. Läkaren
förklarade, att hon kunde dö när som helst.
I slutet av oktober
fick Stina komma hem och blev något piggare, när hon fick träffa alla barnen.
Selma, som vid denna tid var lärarinna i Kotka hade då lov och kunde komma hem.
Kvällen den 2 november var hon emellertid tillfälligt borta och Adde och Ella
var ensamma med Stina. Hon somnade och avled lugnt under natten den 3 november.
Ansiktet var lugnt.
Ny bostad och flytt till Kotka
Moderns död var ett mycket hårt slag för Ella.
Familjen flyttade till Östra Brunnsgatan 10.
Det var ett bra läge och gav möjlighet till promenader vid havet mitt emot
Sveaborg tillsammans med skolkamrater.

Ella i 13-årsåldern (år 1904)
Sommaren 1904 var
Ella hos faster Nora (änkan Eleonora Pöyhönen) i Haapavesi i norra Österbotten,
för att få avkoppling hos kusinerna och hjälpa till med hushållsarbete och
trädgårdsarbete i den trädgårdsskola, som fastern drev.
På hösten 1904
skingrades familjen. Syster Bertha hade fått plats i Kotka som hemlärarinna hos
den pensionerade generalen Tennberg. Tillsammans med den äldre systern Selma,
som var lärarinna i Kotka finska samskola, bildade de ett nytt hem för familjen
i staden. Dit kom fadern och Ella, som började i samskolan. Brodern
Aarne bodde för studiernas skull i Helsingfors och den yngre brodern Arvi
vistades ett år hos Enok Rytkönen i Tavastehus. De hyrde en rymlig lägenhet och
anställde en flicka som hemhjälp. Dit samlades hela familjen för att fira jul.
Efter några år flyttade familjen till en andra lägenhet.

Anders Theodor Europaeus på äldre dar
Ella trivdes väl i
skolan och fick goda kamrater, bl.a. Martha Wendelin, som hon höll
kontakt med senare under livet. Hon hade goda betyg. Våren 1910 avlade hon
studentexamen

Ella i samskolan i Kotka (omkring 1907)

Ella student år 1910
Fadern hade blivit
gammal. Han var ensam och trött. Medan systrarna var upptagna både av arbetet
och sammankomster om den aktuella kvinnosaksfrågan, försökte Ella vara hemma på
kvällarna för att hålla fadern sällskap. Från den tiden hade Ella åsikten att
hemmets betydelse måste ökas. Den stärktes senare vid vistelsen hos
fostermodern Hilda Jatskowky, som framhöll att hemmet ej fick bli enbart "ett
mat- och sovställe".
Fadern fick
åtminstone ett slaganfall under denna tid. Han blev allt svagare och avled i
mars 1912 i bostaden i Kotka.
Sommarnöjen
Familjen hade som
tradition, ända sedan flytten från Österbotten till Helsingfors, att tillbringa
en del av sommaren på ett förhyrt sommarställe. Oftast valdes skärgården, men
år 1896 var man i Järvenpää.
Med undantag för år
1904 upprätthölls traditionen även sedan modern gått bort, för Ellas del ända
till hösten 1917.
Sommarvistelserna
ägnades både åt friluftsliv och sällskapsliv tillsammans med andra familjer.
Sommaren 1906 vistades familjen vid sjön Päijänne, då bl.a. följande
inträffade. Ella och brodern Aarne hade gett sig ut på en roddtur i sjön för
att fiska, då det blåste upp ordentligt. Fadern och syster Bertha blev oroliga
och gick ned till stranden. Aarne frågade Ella "Ser Bertha mycket arg ut"?
Ella kunde ej se, men Aarne föreslog ändå att de skulle sjunga en sjömanssång.
Bertha smålog då och blidkades ändå mera då den rikliga fiskefångsten
uppvisades.
Sommaren 1909
tillbringades i Sippola. Den kom att präglas av syster Selmas bröllop. Det ägde
rum på sommarstället, och ca 50 gäster hade inbjudits, vilka förplägades
rikligt. Föräldrarna till Selmas man, Herman Hällström, var barndomskamrater
till hennes far, Adde.
Efter bröllopet reste
brudparet till Helsingfors.
Även sommaren 1910
tillbringades i Sippola, då man hyrde en stor villa bredvid sjön Orivesi.
Brodern Aarne tog en bild av Ella, som då var 19 år.

Ella vid sjön Orivesi år 1910
I september samma år
vistades Ella hos faster Natalia (änkeprostinnan Natalia Rytkönen) i Sippola.
Denna hade strax dessförinnan förlorat sonen Erkki, och släkten samlades där
för begravning. Ella noterade att fastern, trots sin stora sorg, alltid gick
omkring med ett småleende. Hon var alltid hjälpsam mot sina medmänniskor och
tänkte mera på andra än på sina egna svårigheter. Ella skrev dikter på detta
ämne.
Vid intervjun med
Maija 60 år senare hade Ella kommit till slutsatsen: "Livet är en stor skola.
Utan genomgångna svårigheter hade jag varit mycket dummare."
Ella träffade under
sommarvistelserna många intressanta människor, som säkert hade stor betydelse
för hennes egen utveckling. Hon har målande beskrivit många av dessa personer i
Maijas intervju "Sommarnöjen".
Julfirande i Europaeusfamiljen
Ella har berättat följande om julfirandet i
Helsingfors.
Far kom med
julgranen, som han dekorerade med äpplen, karameller, pepparkakor och
glanspapper.
Julaftonen var mycket
lång för de små barnen. Ella var mycket livlig. "Om du kunde vara lugn ett
välsignat ögonblick" sade mor. Far gick därför med henne till julbön i den
närliggande Johanneskyrkan ("Nya kyrkan").
Julmåltiden innehöll
smörgåsbord med bl.a. getost och roquefort (som minne från fars Parisvistelser)
samt värmda plommontårtor (piroger). Därefter kom skinka med ärtor och
kålrotslåda samt risgrynsgröt.
Far kastade in
julklapparna genom dörrspringan. De äldre systrarna hade gjort flera tygdockor
åt Ella. Det var viktigt att få många klappar, även om de inte var dyrbara.
Julen firades inom
familjen och man gjorde inga visiter hos andra.
Jultraditionen
upprätthölls i görligaste mån efter moderns död.
Universitetstiden i Helsingfors
Efter studentexamen
1910 började Ella sina universitetsstudier i Helsingfors på hösten samma år
(något försenat p.g.a. vistelsen hos faster Natalia). Hon bodde hos systern
Selma, som efter bröllopet med Herman Hällström flyttat till Helsingfors.
Sommaren 1911 flyttade familjen till Sordavala. Ella fick då bo hos Hilda
Jatskowsky, som var gift med en polsk militärläkare. Hilda var
systerdotter till Selma Lampa, gift med Ellas farfar, Anders Josef Europaeus.
Där bodde Ella flera år.

Hilda orh Florian Jatskowsky
Hilda Jatskowsky kom att
betyda mycket för den moderlösa Ella, som betraktade henne som sin andra mor.
Hilda hade ett ganska omfattande sällskapsliv, vilket medförde att Ella
träffade många intressanta personer. Hilda brukade äta på restaurant, vilket
var en ny erfarenhet för Ella.
Hilda hade fyra långa
festklänningar av äkta, frasande siden. Man kunde av färgen se, vilken slags
tillställning hon skulle gå på.
En syster till Hilda
Jatskowsky var gift Sevon och mor till Signe Sevon. Signe bodde hos Hilda, som var som
en styvmor för henne, eftersom hennes riktiga mor var sjuklig.
Barndomskamraterna Ella och Signe fick dela rum.
Signe träffade på en
marinbal på Skatudden Vanja Polidoroff, en rysk adlig marinofficer. De
förälskade sig i varandra och förlovade sig strax efteråt.. De vigdes både i
luthersk och rysk-ortodox kyrka. Middagen efteråt, med ca 100 gäster, avhölls i
Gamla Societetshuset, Helsingfors finaste festlokal på den tiden. Ella var brudtärna
och hade som kavaljer Vanjas adjutant, den engelska löjtnanten von Witte.
President Svinhufvuds äldste son deltog. När ryska officerare försökte bjuda
upp Ella, skyndade han sig att förekomma dem för att förhindra att den finska
flickan skulle dansa med ryssar.
Efter bröllopet
bosatte sig paret Polidoroff i en fin våning på Skatudden, där Signe fick en
soldat som betjänt. De var ofta på middag hos tant Hilda, som även besökte dem
tillsammans med Ella på Skatudden.
Signe och Vanja
flyttade omkring år 1914 till S:t Petersburg, där Vanja blev lärare vid
marinakademien. De hade en fin våning. Våren 1915 födde Signe sonen
Boris. Efter oroligheterna i Ryssland år 1917 flyttade familjen Polidoroff till
Finland, där de bodde i Tavastehus . Då de ej kände sig säkra där, flyttade de
till Belgien, där de kom att bo resten av sina liv. Boris klarade sig bra i
skolan och fick en god utbildning.

Vanja och Signe Polidoroff
Ella berättade för
Maija om "de välsignade tanterna", med positiv betoning av ordet välsignad. Det
gällde främst tant Hilda J samt fastrarna Nora och Natalia, som alla betytt
mycket för den moderlösa Ella.
Ellas studier vid
universitet fortsatte under åren 1911 till 1914. Sommaren 1914 var Ella
tillsammans med 20 studiekamrater en månad i Tvärminne i Hangö skärgård.
Där fanns laboratorier med utrustning för undersökningar.
Världskriget bröt ut på hösten detta år, men berörde de första åren ej
allvarligt Finland. År 1915 dominerades för Ella av studiearbetet, inte minst
under sommaren.

Ella beundrars havsutsikten vid Tvärminne
I april 1916 var Ellas
studier avslutade och hon tog magisterexamen. Sin första tjänst fick hon i
Ånäs lantbruksekonomiska försöksanstalt i Dickursby, där hon träffade sin
blivande man, Eemeli Kitunen.

Eemeli student år 1911
Giftermål
Eemeli hade sedan
länge bestämt sig för att gifta sig med Ella Europaeus, vilket hon ej kände
till. När hon kom till Dickursby förklarade han: "Om Ni känner Er ensam, så kom
ihåg att jag finns här för att hjälpa Er". Det blev långa promenader
tillsammans under sommaren, och den 4 september 1916 blev det hemlig
förlovning.
Följande sommar,
1917, tillbringade Ella i Sippola, där hon sydde det som var nödvändigt för det
blivande hemmet. Hon fick goda råd inför äktenskapet av faster Natalia.
Flickorna i trakten var mycket vänliga och ordnade en glad "möhippa" för Ella.
En av flickorna lovade att komma till Dickursby som hemhjälp.
Då Ella ej hade några
föräldrar och dålig ekonomi (studieskulder) och det dessutom var oroliga tider,
blev bröllopet mycket enkelt. Det ägde rum den 16 september 1917 i Kotka. Inga
gäster var inbjudna. Ella hade svart klänning, som kunde användas även vid
andra tillfällen. Endast systern Bertha och hemhjälpen Olga var närvarande.
Ella och Eemeli var lyckliga. Båda arbetade på försöksanstalten i
Dickursby.

Ella och Eemeli Kitunen
Oroligheter och frihetskrig 1917-18
Den 17 mars 1917 reste Ella och Eemeli från
Dickursby för att besöka Helsingfors. Det var skottlossning överallt på gatorna
i Helsingfors. De kom till tant Hilda J. Där var Vanjas bror Sjura, som upprört
berättade att matroserna på hans båt i hamnen skjuter alla sina officerare.
Löjtnant von Witte var redan skjuten. (Detta sammanföll med den s.k.
marsrevolutionen i S:t Petersburg). Tant Hilda, som var en resolut kvinna,
klippte till röda rosetter av några tygbitar, som de fick sätta på sig när de
gick till stationen för att återvände till Dickursby.
Efter
oktoberrevolutionen i S:t Petersburg blev det på nytt oroligare i Finland. En
solig dag tog Ella och maken Eemeli en promenad i Dickursby. När de återvände
till laboratoriet fann de en döende man ligga på ett bord. Det var en skara
rödgardister, som plötsligt skjutit honom. "Om jag visste vad ont jag gjort
dem" yttrade han. (Långt senare berättade presidentskan Signe Relander för
Ella, att rödgardisterna tagit fel man; de skulle ha skjutit hennes man i
stället). Rödgardisterna sköt på alla som de ansåg vara "herremän".
I slutet av januari
1918 gick Ella och Eemeli en dag på teater i Helsingfors. När de återvände till
stationen i Dickursby hörde de en man skrika våldsamt, som i livsfara. Det var
en man, som tagits till fånga av rödgardisterna för att skjutas eller fängslas.
Ella frågade några av
arbetarna, varför de hatade personalen vid försöksanstalten. Ni ser ju att vi
arbetar lika mycket som Ni. De förklarade att de ej hade något personligt mot Eemeli
eller Ella. När de samlades i större skaror blev de emellertid fanatiska.
Den 27 januari 1918
bröt kriget ut i Finland, det s.k. frihetskriget. Dickursby, norr om
Helsingfors, låg till en början på den röda sidan, och personalen vid
försöksanstalten betraktades som fångar. Tyska trupper (i förbund med den vita
sidan), gick i land i Hangö i början av april och avancerade snabbt mot
Helsingfors. De kom till Dickursby, sannolikt den 12 april, och det påstods att
180 personer stupat där. Personalen vid försöksanstalten vistades i en källare
och kunde via ett luftrör höra kanonskott, som räckte i flera timmar. Sedan
blev det alldeles tyst. Man visste ej vilka som segrat i dessa strider. Då Ella
kunde tyska och det ej var troligt att man skulle skada en kvinna, gick hon
ensam ut på gården. Där bredvid bodde arbetarna vid Ånäs gård, som ansågs vara
rödgardister. Då Ella kom ut, höll en tysk soldat en rödgardist i nacken och
frågade vem det var och om han skulle skjuta honom. Ella visste att det var en
dräng med 6 söner, men en av de ivrigaste rödgardisterna. Hon ansåg emellertid
att han borde ställas inför riksrätt och ej skjutas omgående och sade därför
att han var en av deras drängar (Ella var då ung, 28 år).Sedan kom en liten
pojke springande. Ella sade att han var en av deras springpojkar, även om hon
trodde att han antagligen skulle varna sin far som var på ett pansartåg. Hon
ansåg det bättre att de kom inför krigsrätt, än att de skulle skjutas inför
ögonen på henne.
Ellas hem låg bredvid
gården. De hade packat in sina silversaker i paket, som i brådskan lämnats på
köksgolvet, när de sprang ned i källaren, eftersom skotten då redan gick genom
sängkammarväggen. På soldaternas förfrågan svarade Ella att de bodde i huset.
Det var bra, eljest skulle paketen ha öppnats. På Ellas fråga hur de kunde veta
att hon ej var rödgardist, svarade soldaterna att det ser man ju, eftersom Ni
talade tyska.
Tyskarna ville ha en
plats för sitt högre befäl. Efter att ha gått omkring i området förklarade
chefen, en ung, smärt och lång greve vid namn "Zu Solms", att de ville bo i
Ellas och Eemelis hus, eftersom de talade så god tyska. De hade 3 rum och kök.
Tyskarna lade beslag på 2 rum, medan Ella och Eemeli fick bo i sovrummet, medan
hemhjälpen bodde i jungfrukammaren. Grevens två betjänter kom dit på dagarna,
en lagade mat och en skötte hans stövlar och kläder. Köket var upptaget nästan
hela tiden. Grevens stab sammanträdde i matsalen.
Många människor kom
vandrande från Helsingfors, försedda med röda pass, utan att veta vem som vunnit
striderna. Ella visste, att de inte var "svårare" människor än andra och sa åt
dem att slänga passen och bege sig hem, vilket de gjorde. Det kom även enskilda
människor. En av dem var ordföranden för de röda, som tyskarna ville skjuta
omgående. Han var dödsförskräckt och kom till försöksanstaltens personal och
bad dem rädda honom. Personalen ansåg att han borde ställas inför riksrätt, och
på det sättes räddades han från att dödas omgående.
Tyskarna intog
Helsingfors den 13 april. Mannerheim med huvuddelen av de vita styrkorna tågade
söderut från Österbotten och besegrade de röda styrkorna vid det blodiga slaget
vid Tammerfors den 6 april. Även östra Finland intogs av de vita. Den 10 maj
1918 intågade den vita armén i Helsingfors, vilket innebar frihetskrigets
avslutning.
Den finska regeringen
hade redan i december 1917 förklarat Finland för en självständig stat, vilken
erkändes både av Sovjetunionen och andra Europeiska stater, inkl självfallet
Sverige, i januari 1918. Sedan frihetskriget avslutats och Tyskland senare
förlorat det första världskriget, utsågs Mannerheim till Riksföreståndare i
december 1918. Efter riksdagsval i mars 1919 antogs en ny modern
författning,och Ståhlberg utsågs till Finlands förste president. Därmed
normaliserades de politiska förhållandena i landet. Ekonomiskt var det däremot
svårt ännu åtskilliga år p.g.a. krigets härjningar.
Svårt med mat under år 1918
Våren 1918 reste Ella vid ett tillfälle från
Dickursby till Helsingfors för att besöka läkare, eftersom hon väntade barn.
Det gick inga tåg, så hon fick åka med häst och vagn.
Det var dåligt med mat i butikerna, men Ella
hade med sig en rågkaka från Dickursby. Hon besökte först sin bror Aarne och
svägerskan Hanna. Då de inte hade sett bröd på länge, lämnade Ella halva sin brödkaka
till dem. Sedan for hon till tant Hilda J., som knappast hade någon mat, så
Ella gav henne den andra hälften av rågkakan. Hon fortsatte sin färd. I
butikerna fanns nästan ingenting, "tyskarna har tagit allt". Hon fick
emellertid en burk med sardiner, som hon åt i vagnen med fingrarna.
Figur 15 visar Ella och Eemeli med två syskon
sommaren 1918.

Ella och Eemeli med Bertha och Vilkku (1918)
Ella hade tidigare fått arbeta mycket i
släktingarnas trädgårdar och då lovat sig själv att aldrig skaffa egen
trädgård. P.g.a. svårigheten att skaffa mat under våren 1918 anlade hon trots
det en egen trädgård i en liten täppa. Hon hade tidigare aldrig kört med häst
men körde nu gödsel till trädgården. Det växte bra och blev ett gott tillskott
till mathushållningen.
Den 10 november föddes Ellas förstfödda, som
kallades Maija-Leena. Det var svårt att få tag i mjölk, hela familjen
fick 0,5 liter om dagen. Genom hemhjälpen, som var från landet, fick emellertid
Ella då och då 3 liter mjölk extra.

Ella med Maija-Leena, mars 1919
Barnskaran växer men Ella fortsätter sitt
yrkesarbete
Eemeli utsågs år 1919 till föreståndare för
den nyinrättade statliga frökontrollanstalten i Dickursby, en befattning som
han innehade till sin död.
Ellas andra dotter, Elina, föddes den 13 juni
1920. Två veckor senare for Eemeli till Zurich för att studera
frökontrollverksamheten i Schweiz. Ella fick då tillfälligt eftertäda honom som
chef för frökontrollanstalten.
För dagens unga föräldrar bör kanske sägas,
att Ella hade ordentlig hjälp i hemmet, med både barnjungfru och köksa.

Ella med Elina och Maija år 1920
Det tredje barnet, Jaakko, kom till världen
den 21 december 1922. Ella lämnade då sin tjänst på frökontrollanstaltern.
Ella fortsatte emellertid sitt yrkesarbete
genom att skriva artiklar, bl.a. i tidskriften Kotiliesi. En del av artiklarna
var för sin tid mycket radikala, som då hon framhåller vitaminernas betydelse
och vikten av näringsmässigt balanserade måltider.
Hösten 1924 flyttade familjen till Helsingfors
och bosatte sig först på Ainogatan. Där föddes Maunu den 19 september 1926.
Följande år flyttade man till Fabiansgatan.
Under åren i Helsingfors hyrde man sommartid
en villa nära sjön Vanajavesi norr om Tavastehus. Den sista sommaren bodde man
dock hos Eemelis bröder i Parkumäki.
År 1928 utnämndes Ella till lektor i
naturvetenskap och näringskemi vid seminariet för hushållslärarinnor i
Järvenpää. Där planerade hon i detalj och förverkligade även ett laboratorium
för näringskemi samt ett provkök. Hon fick, som gift kvinna, utstå kritik för
att yrkesarbeta. Eemeli stödde emellertid hennes yrkesambitioner. Med sin stillsamma
humor talade han om Ella som familjens "offentliga kvinna". Ella var mycket
omtyckt som lärare av sina elever.

Ella år 1934
Familjen flyttade år 1928 till Järvenpää. Man
bodde först i en förhyrd villa, men köpte år 1929 den egna villan, "Vuorela",
med stor tomt. Här firades Eemelis 50-årsdag år 1938.

Familjen Kitusen vid Eemelis 50-årsdag år 1937
År 1933 deltog Ella i en nordisk kongress för
hushållslärarinnor i Norge och år 1934 i en internationell kongress (Fédération
Internationale de l´Énseignement Ménager) i Berlin, varigenom hon fick kontakt
med utländska yrkeskollegor. Från Tyskland hade hon med sig hem en hel låda med
färska persikor, en frukt som ingen av barnen tidigare sett.
Hösten 1938 flyttade familjen åter till
Helsingfors och bosatte sig i en modern våning vid Sandelsgatan i Helsingfors.
Där bodde man kvar ända till Eemelis död, och Ella ensam även några år
därutöver. Villan i Järvenpää behölls länge som sommarvistelse.
År 1939 blev Ella assistent vid
Helsingforsuniversitetets agro-forstvetenskapliga fakultet.
Ella deltog i flera av försörjningsministeriet
kommittéer. Hon tillhörde bl.a.en arbetsgrupp, som i december 1940
lämnade förslag att införa allmän näringslära och hushållningsvetenskap vid
det agro-forstvetenskapliga fakultetet vid Helsingfors universitet. Förslaget
godkändes år 1941. Åren 1945-46 inrättades lärostolar vid Helsingfors
universitet i hushållsvetenskap och näringskemi. Finland var i dessa avseenden
långt före sina nordiska grannländer.

Ella vid sitt skrivbord år 1939
Ella medverkade i böcker i näringslära, och
skrev även några egna böcker. Åtminstone en av dessa utkom i många upplagor,
även långt efter krigsåren.
Både Ella och Eemeli var för sin tid moderna
människor, som uppfostrade barnen på ett kärleksfullt och förnuftigt sätt.
Krigsåren
I december 1939 anföll Sovjetunionen sitt
lilla grannland Finland. Det blev en mycket svår tid för den finska
befolkningen. Krigsmakten och lottorna mobiliserades och civilbefolkningen,
speciellt i Helsingfors, fick utstå omfattande bombanfall.
Maija skickades som marketenterilotta till
fronten på Karelska Näset. Hon upplevde det våldsamma slaget vid Summa och
evakueringen av Viborg, som skadades svårt under det s.k. vinterkrigets sista
dagar, samt karelarnas dramatiska återtåg från sina hem tillsammans med sina
husdjur på uppblötta vägar. Elina var lotta på krigssjukhus i Helsingfors.
Sönerna Jaakko och Maunu var vid denna tid för unga för aktiv krigstjänst.
Vinterkriget avslutades med den hårda freden i
Moskva i mars 1940, då bl.a. en stor del av Karelen måste överlämnas till
Ryssland, vilket ledde till att 450.000 karelare överflyttades till resterande
del av Finland med mycket kort varsel. Bland dem fanns flera av Ellas närmaste
släktingar, bl.a. systern Selma och hennes familj i Sordavala. Ellas brev till
Selma under dessa dagar, skrivna på kvällen och natten i skyddsrum i
Helsingfors, återspeglar den oro, som fanns hos många finnar. Hann de evakuera
innan ryssarna kom, och vad fick de med sig? För Selmas familj var
verkligheten, att de kunde ta med sig mycket litet. Sonen Anteros förband, som
var krigsplacerat på öar ute i Ladoga, drog sig i tid tillbaka till fastlandet
och senare till resterande Finland. Föräldrarna fick dock icke med sig hans
omfattande arbeten för en doktorsavhandling, vilket material blev kvar i
Sordavala. Han orkade senare ej återuppta detta arbete. Ellas halvkusin Toivo
Valtavuo, som bodde i Viborg, fick till sin hustrurs förargelse endast med sig
sina släktforskningspapper. Svägerskan Hanna Äyräpääs familj miste alla sina
egendomar på Karelska Näset. Viktigare än alla materiella saker var dock att
alla barnen kunnat återvända hem.
Ella blev vid denna tid sjuk, infektion i
blodet och hosta. Även Elina blev sjuk med hög feber några dagar. Maija, som
kommit tillbaka från fronten, fick sköta hushållet, även om återtåget från
Karelen tagit mycket även på hennes krafter.
Återuppbyggnaden efter vinterkriget krävde
mycket arbete av alla. Bristen på matvaror var stor, kött fanns ofta ej att få,
och det tog lång tid att köa för att få tag i nödvändiga livsmedel.
Ellas sjukdom med hosta höll i sig åtminstone
till våren 1941. Hon hade ej tid för vanligt privatliv. Maija och Elina
studerade vid den tiden flitigt, eftersom de visste att sommaren måste ägnas åt
arbetsplikt.
I juni 1941 angrep Tyskland Sovjetunionen.
Krig utbröt då på nytt mellan Finland och Sovjetunionen, det s.k.
fortsättningskriget. Maija och Elina inkallades åter som lottor, Maija till
fronten, till en början i Ladogaområdet, och Elina till olika krigssjukhus
(bl.a. viss tid i Petroskoj i Fjärrkarelen). Elina fick bl.a. till uppgift att
sköta om de psykiskt störda soldaterna, som ej klarat av krigets hemska
påfrestningar, utan förlorat förståndet. Vid en järnvägstransport tillsammans
med en av dessa soldater föreslog denne, att de skulle åka till månen, där det
inte fanns något krig.
Jaakko gick med i kriget som frivillig (Han
var fortfarande för ung för normal krigstjänst). Kusinerna Matti och Teuvo
inkallades till den militära radiospaningen, medan den unge Veikko var på
utbildning.
De finska trupperna hade stora framgångar
under år 1941. Finska Karelen återerövrades, och en stor del av ryska
Fjärrkarelen intogs. Däremot vägrade den finske överbefälhavaren Mannerheim att
tillgodose de tyska önskemålen att gå mot Leningrad och isolera staden från den
övriga delen av Sovjetunionen. Fronten stabiliserades i slutet av år 1941, och
därefter övergick striderna i huvudsak till ställningskrig.
Maija följde med sitt förband i anfallskriget,
"det var spännande att passera gränsen till Sovjetunionen". Hon stannade hos
sitt förband till våren 1942, då hon fick återvända till Helsingfors och
studierna. Sommaren 1943 inkallades Maija åter och hamnade då i Maaselkäområdet
vid Murmanskbanan, långt norr om Petroskoi. I samma område befann
sig även flera av de närmaste släktingarna.

Maija med frontsoldater
Under ställningskriget träffade Maija brodern
Jaakko vid flera tillfällen.

Maija och brodern Jaakko i Fjärrkarelen
För Ella och Eemeli var tiden under
fortsättningskriget mycket påfrestande, med osäkerheten om barnens öden. Figur
23 visar familjen vid ett tillfälle, då alla barnen var hemma. Eemeli arbetade
hårt i trädgården i Järvenpää, dels för att utöka mattillgången, dels som
terapi. Ella hade fullt upp att göra med att skaffa mat samt bl.a. sköta
familjens gris i Järvenpää. Hälsan hade tillfälligt förbättrats.

En familj i krig
Omsvängningen av världskriget och tyskarnas
reträtt från Sovjetunionen under år 1944 medförde, att även de finska trupperna
måste dra sig tillbaka från Sovjetunionen.
Mycket starka ryska angrepp på Karelska Näset
ledde till en kritisk situation för Finland, då fronten bröts igenom. Genom att
snabbt förflytta alla tillgängliga finska trupper dit, lyckades man på nytt
stabilisera fronten, men till priset av mycket stora egna förluster. Där fanns
ej behov av marketenterilottor och Maija skickades därför till tjänstgöring på
Sveaborg. De finska tidningarna var under dessa dagar fyllda av dödsannonser
över stupade soldater.
Ellas äldsta son ,Jaakko, tillhörde dem som
stupade i början av juli 1944. Han befann sig på spaningsuppdrag framför
fronten och träffades av granatsplitter den 4 juli. Det var ett oerhört hårt
slag för hela familjen, men främst för Ella och Eemeli. Begravningen ägde rum
på den nya delen av Helsingfors Begravningsplats, där Jaakko vilar
bland hjältegravarna.

Jaakkos begravning Juli 1944
Ellas bror Aarne och hans hustru Hanna
drabbades av ett ändå hårdare slag. Sonen Veikko, som gått in i
fortsättningskriget som frivillig och kom till fronten i början av 1943,
försvann från sitt förband den 26 juni 1944. Trots intensiva efterforskningar
har det ännu ej varit möjligt att klarlägga hans öde.
När fronten stabiliserats, inledde den finska
statsledningen förhandlingar med Sovjetunionen om separatfred. De avslutades
med vapenstillestånd i september 1944, men den hårda freden undertecknades
först i februari 1947.
Krigsåren hade varit mycket hårda för den
finska befolkningen. Ett stort antal familjer miste en eller flera medlemmar
(Totalt stupade mer än 84.000 soldater, över 288.000 sårades, varav många blev
invalider ).
Trots allt bevarade Finland sin självständighet
och har sedermera utvecklats synnerligen gynnsamt, tack vare befolkningens
arbetsvilja och förmåga till samarbete över sociala och politiska gränser .
Den första efterkrigstiden och Maijas
giftermål
Efter vapenstilleståndet förbättrades förhållandena
långsamt. Mattillgången var dock fortsatt knapp. Maija, som sista krigstiden
varit lotta på Sveaborg, fick ett stipendium av svenska staten för att läsa vid
universitetet i Uppsala. Där träffade hon sin blivande mans syster, Gull
Lalander. Det ledde till besök i Svens familj i Falun samt en fjällfärd med
Sven och några av hans kamrater, under vilken avgörande beslut togs. Sven
telefonerade till Ella för att meddela nyheten, varvid hon ställde frågan. "Är
det allvarligt menat?". Den officiella förlovningen ägde rum i juni 1945, då
Sven besökte Helsingfors och träffade sina nya släktingar.
Då både Maija och Sven uppnått stadgad ålder
fanns det ingen anledning att vänta med bröllopet. Det ägde rum i Helsingfors i
augusti med vigsel i Tölö kyrka den 14 augusti 1945. Förutom den finska släkten
var Svens föräldrar och äldsta systrar Greta och Maj närvarande. De båda
familjerna kom redan från början mycket bra överens. Bröllopsresan
gick till de vackra sjöarna i närheten av Tammerfors. Det nygifta paret reste
därefter till sin bostad i Riksby i Stockholm.

Familjträff i Järvenpää Augusti 1945
Ellas hälsa hade åter försämrats. Den 5
september lades hon in på sjukhus (diakonianstalten i Helsingfors). Hon hade då
lungastma och hjärtfel. Läkarna trodde på infektionsastma, troligen p.g.a.
smitta från barn med kikhosta. Hon kunde andas endast med hjälp av sprutor, som
hon fick var tredje timme, dygnet runt. Hon var allvarligt sjuk och erinrade
sig sin mor Stina, som hamnade på Hyvinge sanatorium kort tid före sin död 43
år tidigare: "generationerna växlar, men händelserna är likartade".
Ella fick emellertid god vård på sjukhuset,
och i början av oktober kunde hon fara hem. Hon var dock mycket svag och var
sängliggande ytterligare några veckor. Långsamt återvände krafterna.
Barnbarnen kommer och Ella besöker släkten
i Sverige
Ellas första barnbarn, Anita Lalander, föddes
28 juni 1946 i Stockholm. Ella hade återhämtat sina krafter så pass, att hon
skyndade sig till Riksby för att hjälpa Maija med barnaskötseln.

Ella med första barnbarnet, Anita
Det dröjde ej längre än ett år förrän den
andra dottern, Elina, gifte sig med Samuel Lehtonen den 31 augusti 1947, dagen
efter Eemelis 60-årsdag. Deras dotter Katariina, Ellas andra
barnbarn, föddes i Åbo den 10 augusti 1948.

Eemelis 60-årsdag 1947
På inbjudan av Svens mor, Asta Lalander,
besökte Ella Astas hem i Falun i Sverige under mars månad 1948. Asta hade
organiserat ett omfattande program för Ella, som höll flera föredrag i Falun,
bl.a. i den lokala husmorsföreningen och i seminariet. Det kom många åhörare.
De båda damerna, som trivdes mycket väl i varandras sällskap, besökte även
Astas dotter, gymnastikdirektören Greta Mandorf och hennes familj i Nora, där
Ella på nytt höll föredrag, liksom i Säter. Det förefaller som om samvaron
piggade upp såväl Ella som Asta.
Efter Katariina kom barnbarnen i tät följd.
På Ellas 60-årsdag, den 3 augusti 1950, deltog redan fyra barnbarn.
Vid sommarvistelsen på Pyhäranta sommaren 1954 hade det blivit sju barnbarn.

Ellas 60-årsdag. Augusti 1950

Sju kusiner i Pyhäranta. Augusti 1954
Järvenpää förblev dock centrum under många
somrar både för Ella och Eemeli samt deras barn och barnbarn. Ett gemensamt
besök besök ägde rum där sommaren 1954.

Eemeli med barnbarn i Järvenpää. Augusti 1954
Ellas offentliga engagemang fortsätter
Även sedan Ella slutat sin fasta anställning
vid universitet år 1947, fortsatta hon sitt yrkesarbete med andra
förtroendeuppgifter.
Som ordförande i styrelsen för Helsingfors
seminarium för hushållslärarinnor sedan 1950 lade hon ned ett omfattande arbete
för att förverkliga planerna på en ny och modern byggnad för seminariet. Hon
lyckades genom många besök hos bankdirektörer och andra personer på
lånemarknaden säkerställa finansieringen av detta betydande projekt. Dessutom
deltog hon aktivt i projekteringen av byggnaden. Invigningen av byggnaden
förrättades år 1955 av Reino Oittinen, skolöverstyrelsens dåvarande chef, som
harangerade Ella för hennes stora insatser. Hon satt kvar i styrelsen till 1958
och besökte under denna tid ofta seminariet.
Eemeli´s sjukdom och död
Redan sommaren 1954 märktes det, att Eemeli ej
var frisk. Han ville dock ej gå till läkare. Inte förrän sommaren 1955 lyckades
kusinbarnet, läkaren Marja Turunen, få honom till undersökning. Det
konstaterades då att han hade långt framskriden cancer med metastaser spridda
i hela kroppen. Troligen hade han ådragit sig sjukdomen genom sitt sysslande
med växtgifter. Det var ej möjligt att tillgripa operation i detta sena stadium
av sjukdomen.
Eemeli deltog ännu den 3 augusti i firandet av
Ellas 65-årsdag. Därefter vårdades han, till en början på sjukhus,
senare i hemmet av livskamraten Ella. Den 5 oktober 1955 avled han i hemmet i
närvaro av Ella och Elina. Begravningen ägde rum den 16 oktober.

Ellas 65-årsdag. Augusti 1955

Eemelis begravning den 16 oktober 1955
Eemelis död innebar slutet på ett 38-årigt
harmoniskt och lyckligt äktenskap. Det var givetvis ett hårt slag för Ella. Det
visade sig emellertid att hon var stark nog för att fortsätta ensam, hjälpt av
samvaron med barn och barnbarn.
Livet fortsätter
Ella bodde kvar i våningen på Sandelsgatan
tillsammans med sonen Maunu ännu under tre år efter Eemelis död. För att minska
bostadskostnaderna köpte Ella en betydligt mindre lägenhet på Drumsö, där Elina
och Samuel då bodde, och där hon sedan kom att bo till sin död 30 år senare.
Julen 1955 tillbringade Ella hos dottern Maija
på Lidingö, vilket innebar en välbehövlig avkoppling för den nyblivna änkan.
I augusti 1956 reste Ella till Maija, och de
besökte då tillsammans Maijas svärföräldrar i Falun.

Ella och Maija på berök i Falun. Augusti 1956
Julen 1956 var Maija och Sven med tre barn
hos Ella i Helsingfors. Ellas närmaste släktingar kom på besök.
Familjen Lalander besökte även familjen Lehtonen med sina fyra barn, som då
bodde i Järvenpää.

Släktträff på Sandelsgatan julen 1956
Ellas kusinbarn Anna Liisa Kyyrö, Ellas bror Aarne, Ellas svägerska Hanna, Ella, Ellas brorsons hustru Anneli Äyräpää, Maija, Ellas systerdotter Pirkko Voipio
I december 1957 kom Ella till Lidingö för
julfirande tillsammans med Maija och hennes familj. Det blev sedan tradition
att hon skulle tillbringa jularna hos familjen Lalander, en tradition, som med
något enstaka undantag, upprätthölls under de kommande tjugu åren. År 1958
deltog även Svens far, Axel Lalander, eftersom hustrun Asta avlidit året
dessförinnan.

Ella och Axel julen 1958
Ella hedersdoktor
Ellas yrkesmässiga insatser belönades i maj
1958 genom att hon av Helsingfors universitet utsågs till hedersdoktor i
agrokultur - och forstvetenskap, den första kvinnan vid denna fakultet.
Den högtidliga promotionen ägde rum i
universitetets ståtliga solennitetssal den 30 maj, i närvaro bl.a. av barnen
Maija, Elina och Maunu. På kvällen hölls mottagning för den närmaste släkten i
hemmet på Sandelsgatan.
Doktorspromotionen utgjorde höjdpunkten på
Ellas yrkesverksamhet. Hon blev känd långt utöver Finlands gränser. Det framgår
bl.a. av att svensk TV i mars 1963 intervjuade henne om varför man i Finland
inrangerat hushållsvetenskap bland universitetsämnena. Ellas svar var att om
lantbrukshushållet ej sköts ekonomiskt, så hjälper det ej med god skötsel av
djur och åkrar. Därför bör lanthushållet ta hjälp av vetenskapen.
Ella fortsatte sitt yrkesarbete i mindre
skala ett antal år framöver. År 1970 höll hon ett föredrag på
hushållsseminariet, då hon framförde sina åsikter om hushållsundervisningen. De
kan sammanfattas i nedanstående punkter:
- Hushållslärarinnornas utbildning bör få samma
värde som universitetsstudier.
- Praktiskt arbete har sitt eget värde: "Nicht
minderwertig aber anderwertig".
- Den ökande klyftan mellan teoretisk och
praktisk undervisning måste minskas.
- Hushållsundervisningen måste vara "genomlyst"
av vetenskap.
- Teori är bra, men teoritisering är av ondo.
- Hemmets kemi är lika värdefull som andra
grenar av kemin.
- Kemin bör förvandlas till levande livets kemi.
Ella tog hushållsundervisning i mycket vid
bemärkelse . Den borde omfattade: livsmedel, hemmets ekonomiska skötsel
(hemhushållning) och hemuppfostran. Hon ställde frågan på vilket område man
undervisar i hembildning. Var finns känslighet, vänlighet och livets värme?
Någonstans måste detta vårdas. Det måste i alla fall observeras i hushållslärarinnornas
utbildning.
Ella fick år 1971 ett pris av en känd finsk
kulturstiftelse. Samtidigt erhöll den berömde kompositören Olivier Messiaen
pris. Priserna utdelades vid en högtidlighet i universitetets sollennitetssal.
Sammanträffandet med Messiaen ledde till att Ella därefter kom att intressera
sig för modern musik.
Ella fortsatte länge att följa facklitteraturen inom sitt område
Släktforskning
Svens far Axel var mycket intresserad av
släktforskning. Tråkigt nog hade han inte hittat någon adlig person bland sina
egna förfäder. Han blev därför mycket intresserad av Ellas farmor, Sofia
Wilhelmina Boije af Gennäs.
Han frågade när Ella senast var i Dregsby .
Svaret blev att hon aldrig varit där. "Då åker vi dit nu" sade Axel, vilket de
även gjorde. De blev mycket vänligt mottagna av gårdens dåvarande ägare,
familjen Munck.
Detta besök blev inledningen till Ellas aktiva
arbete med släktforskning, vilket fortsatte under många år.
Ella tog till vara och ordnade bortgångna
släktingars brevväxling under ett par århundraden.
I Riksarkivet finns Ella och Eemeli Kitunens
arkiv samt det av släktföreningen inlämnade Europaeusarkivet.
Ella ville förmedla släktens litterära arv och
dess budskap till de yngre generationerna, som kan göra vad de anser angeläget
med detta material: "Den medelålders generationen är emellertid numera mycket
jäktad. De äldre släktmedlemmarna bör därför uppmuntra de yngsta genom att
lyssna, förstå och uppmuntra dem".
Resan till Frankrike sommaren 1960
Sommaren 1960 företog Maija och Sven och de
tre barnen en lång resa med bil till södra Frankrike. Ella följde med på större
delen av resan, trots sina 69 år, vilket visade att hon då var vid god vigör.
Resan startade från Lidingö den 12 juni och
gick över Hamburg till Paris, där inkvartering skedde på familjehotellet Astrid
den 15. Ella kom direkt från Helsingfors till Paris med flyg. I Paris besöktes
flera av de stora sevärdheterna och några bra restauranter. Från
Paris gjordes en avstickare till Brussel. Där träffade Ella för första gången
på många år ungdomsvännen Signe Polidoroff. Från Brussel ställdes
kosan söderut mot Pays Basques, där Sven hyrt en liten stuga på sanddynerna mot
Atlanten, nära Vieux Boucau ej långt från Bayonne, och där hela sällskapet
installerade sig.

Ella med Maija och barn i Biarritz juni 1960

Ella och Signe Polidoroff juni 1960

Den förhyrda stugan på sanddynerna juli 1960
Efter att ha vistas vid havet i tre veckor,
anträddes återresan norrut den 24 juli. Den gick över Genève och Hamburg. Där
mötte Sven några yrkeskollegor, som såg till att sällskapet fick sightseeing i
den gamla Hansastaden. En av damerna gav Ella en komplimang för hennes utmärkta
tyska. Från Hamburg flög Ella direkt hem till Helsingfors. Familjen Lalander
fortsatte med bilen till Lidingö.
Ella berättar om sitt liv
En stor del av innehållet i denna berättelse
är hämtat från Maijas intervjuer med Ella, som inspelades på kassett,
flertalet under åren 1971 och 1972, då Ella var drygt 80 år. Några inspelningar
skedde även under senare år, fram till år 1978.
För att ge mer realism åt intervjuerna om
Ellas liv i Kotka gjorde Maija och Sven en biltur med henne i staden år i maj
1973. Maija åkte ensam med Ella till Kotka och passerade på vägen
Dregsby herrgård.

En av Ellas bostäder i Kotka

Dregsby herrgård
Följande år, 1974, körde Maija bil med Ella
till Gennäs, Boijesläktens stamgård. Gården, som finns utsatt på detaljerade
kartor, ligger mellan Ekenäs och Pojo i närheten av en vacker sjö. Den
nuvarande byggnaden är givetvis relativt ny, men enligt uppgift skall
källaren, som Ella fick se, härstamma från 1500-talet.

Ella på vägen till Gennäs gård

Gennäs gård
Under universitetsstudierna vistades Ella en
månad i Tvärminne nära Hangö. Maija körde henne dit, där hon kunde beundra den
vackra utsikten mot havet.

Ella beundrars havsutsikten vid Trävminne
På återvägen till Helsingfors hälsade Maija
och Ella på Katariina, som denna sommar arbetade på ett sjukhus i den idylliska
staden Ekenäs.
Släktträffar
Bara en vecka efter hemkomsten från
Frankrikeresan firades Ellas 70-årsdag hos Elina och Samuel på Drumsö. Det
började med en officiell mottagning, då bl.a. en delegation från Helsingfors
hushållningsseminarium uppvaktade Ella och tackade för hennes insatser för
seminariets nybygge. På kvällen var det middag för släkten. Det åttonde
barnbarnet, Tuomas, intog hedersplatsen i Ellas famn.

Ellas 70-årsdag, 3 augusti 1960
Eftersom Ella hade en stor släkt, blev det för
hennes del många släktträffar under de närmaste åren. Här återges huvudsakligen
de tillfällen, då familjen Lalander deltog.
Den 1 juli 1961 konfirmerades Anita i Lidingö
kyrka. Vid mottagningen på Stureplatån efter kyrkan deltog, förutom Anitas
familj (Sven fotograferade): Ella, Svens systrar Maj och Gertrud, Katariina
samt Teuvo och hans dåvarande hustru Anna-Liisa.

Anitas konfirmation 1 juli 1961
Ella fyllde 75 år i augusti 1965 och bjöd på
middag på restaurant. Vid festbordet satt hon mellan Svens far, Axel, och
brodern Aarne. Där fanns bl.a. även svägerskan Kaisu Äyräpää samt
Maija och Maunu.

Ellas 75-årsdag den 3 elokuuta 1965
Maunu, Maija, Aarne, Ella, Axel L, Ellas svägerska Kaisu Äyräpää
Till Svens 50-årsdag den 21 mars 1968 kom både
Ella och Elina. På kvällen den 21 hade Maija arrangerat en släktmiddag i
bostaden på Lidingö.
Dagen efter var det stor middag på Djurgårdsbrunns Värdshus i Stockholm, där
Ella som hedersgäst satt mellan Sven och hans chef på Vattenfall,
generaldirektör Erik Grafström.

Släktmiddag på Svens 50-årsdag den 21 mars 1968
Ella sitter till höger on Sven
I juni 1970 var Ella
på Lidingö, då dotterdottern Christine tog studentexamen). Samma år
uppvaktades hon själv, bl.a. av barnbarn, hos Elina i Tapiola.

Christine tar stidenten den 10 juni 1970

Ella 80 år med barnbard (den 3 augusti 1970)
Ella fortsatte att
besöka Maija på Lidingö. Ett sådant tillfälle var juli 1972, då Boris
Polidoroff, Signes son, och hans hustru Greta hälsade på i Sverige.

Ella och Boris Polidoroff juli 1972
Ellas 85-årsdag den 3
augusti 1975 firades på Lidingö, där Maija arrangerat en stor släktmiddag , i
vilken även Elina deltog. Svens syster Britt hade författat en vers till
festföremålet, som bifogas som bilaga 1 till denna berättelse.
Ella stannade till
Anitas bröllop den 9 augusti. Ella kom till Lidingö även i juni 1976 för att
deltaga i Christines bröllop den 5 juni.
Ellas sista besök på
Lidingö ägde rum i juni 1977, då hon enligt Maijas önskan stannade två veckor
och deltog i familjens liv. Maija följde Ella tillbaka till Helsingfors, där
de bl.a. gjorde en bilresa till Borgå med Maunu som chaufför.
Ella sista 10 år
Ellas hälsa var
förhållandevis god ännu på 85-årsdagen år 1975, även om hon sedan
några är tillbaka hade vissa svårigheter att gå. Tack vare att Maunu delade
hennes lägenhet på Drumsö, kunde hon bo kvar där. Till mycket stor hjälp för
Ella var också Elina och hennes familj samt Ellas privata hemhjälp, fru
Huuskonen.

Ella 85 år 1975
Ellas 90-årsdag
firades i bostaden på Drumsö med uppvaktning av släktingar och gamla
arbetskamrater. Elina läste en dikt, som hon författat till Ella och som
återges i svensk översättning i bilaga 2.
Familjen Lalander
besökte Helsingfors i slutet av juni 1983 och gjorde då en kortare utflykt till
restauranten "Gamla Stallet" i Helsingfors tillsammans med Ella och Maunu.

Utflykt med Ella och Maunu i juni 1983
Elina bjöd den 2
augusti 1985 på stor fest för släkt och gamla arbetskamrater. Där deltog även
Samuels mor Margareta.

Ella och Margareta Lehtonen augusti 1985
Dagen efter, på Ellas
95-årsdag ,ordnade Ella en middag i bostaden på Drumsö för en mindre krets.
Magnus svärfar, Santo
Bragaia från Brasilien, var på besök i Sverige i augusti 1986. Han och dottern
Lainete for till Helsingfors och hälsade på Ella. Hon hade lärt sig några
välkomstord på portugisiska, men i övrigt gick konversationen på tyska. Besöket
var mycket uppskattat.
I slutet av år 1986
kom Ella till sjukhus i Helsingfors. Med knappt två månaders avbrott, då hon
vistades hos Elina, blev hon sedan kvar på sjukhus (på olika avdelningar) till
sin död.
Under år 1987 besökte
Maija Helsingfors fyra gånger för att hälsa på Ella. I juli var även Sven,
Anita och Mattias med. Ungefär då överfördes Ella till sjukhus på Drumsö.
Elina ordnade en
storartad mottagning i augusti 1987 med anledning av 100-årsdagen av Eemelis
födelse den 30, då ett stort antal av personer från Kitunensläkten deltog.
Förutom Maija och Sven deltog även Anita, Christine och hennes dotter Elin
från Lidingö.
Trots den fysiska
skröpligheten under de sista åren behöll Ella sin intellektuella klarhet i det
längsta. Hon tog ofta emot släktingar och gamla bekanta. Barnbarnen i
Helsingfors tyckte om att besöka Ella och prata med henne. Även de svenska
barnbarnen besökte gärna Ella, när de var i Helsingfors.
Maija besökte Ella i
januari 1988, och en sista gång, tillsammans med Sven, Christine och Elin, i
juli månad. Magnus träffade henne i mitten av september i samband med ett besök
i Helsingfors. Han hade med sig en bukett ljungblommor, Ellas älsklingsblomma,
som stod kvar i rummet ännu vid hennes död.
Elina blev sjuk i
augusti samma år och fick mjälten och en del av bukspottskörteln bortopererad.
Livets slut
Hösten 1988 blev Ella
allt svagare. Barnen Elina och Maunu besökte henne ofta på sjukhuset. Vid
Maunus sista besök på kvällen den 8 oktober yttrade Ella: "På återseende". Två
timmar senare avled hon. Ett långt och aktivt liv hade avslutats.
Begravningen ägde rum
den 22 oktober i kapellet vid den gamla delen av Helsingfors Begravningplats i
milt höstväder. Ca 80 personer deltog. Från Lidingö hade kommit Maija, Sven,
Anita, Christine och Göran samt sonen Victor.
Begravningsakten
förrättades av svärsonen Samuel. I sitt tal framhöll han , (i
översättning från finska) "Ellas stora intresse var vetenskap och forskning,
vilkas resultat hon ville ställa i människans tjänst. Hon hade visioner och ideal.
Hon ville med sitt eget arbete hjälpa andra. Hon var ytterst sparsam för sin
egen del men slösande givmild när en hjälpbehövande nästa råkade komma i hennes
väg. Hon hade ärvt sin mors kristna tro. Den fördjupades och förstärktes när
hon var tvungen att möta det i livet som var tungt och svårt".

Samuel förrättar begravningen den 22 oktober 1988
Jordfästningen skedde
i den grav, där Eemeli redan vilat i 33 år.

Jordgästningen
Efter jordfästningen
hade Elina och Samuel ordnat en stor mottagning för släkt och vänner i
biskopsresidentet på Skatudden, då flera tal hölls.
Svärsonen Sven
yttrade bl.a.:"Ellas osedvanliga intellekt räckte till inte bara för ett
viktigt yrkesområde utan främst för den stora familjekretsen och även för
tidigare släktled. Det snabbt växande antalet barnbarn fick i Ella en vän som
kunde hjälpa till att övervinna både materiella och ibland också personliga
problem. Ella hade den intellektuella förmågan att täcka över den långa
tidsperioden från sin barndoms 1800-tals miljö till dagens moderna
industrisamhälle, där barnbarnen växer upp. Ella var en ovanlig kvinna. Hennes
levnad vore värd att beskrivas, inte minst för den stora släkten, men även för
en större läsekrets".
Elina läste den dikt
hon författat till Ellas 90-årsdag och som i svensk översättning återges i
bilaga 2.
(Sukusanomat 1982 No 1(62)
De stora finska tidningarna
hade efter dödsfallet långa nekrologer över Ella Kitunen. I UUSI SUOMI den 13
oktober 1988 beskrev Eila Jokela hennes stora insatser i hushålls- och
näringskemi. Hon betecknade Ella (i svensk översättning) "som den moderna
finska hushållskunskapens banbrytare. Intresserad av allt följde hon tidens
händelser, språkkunnig läste hon sitt eget områdes vetenskapliga publikationer
och forskade i sin egen släkt. Hennes hjärta var alltid öppet för anhöriga,
vänner och forna elever, även i de sista ögonblicken".