|
Ella Kitunens levnadsuomeksi - på finska
Innehållet har främst hämtats från Maijas minnen av sin mor samt från Ellas egna minnen, berättade för Maija under 1970-talet och då upptagna på kassettband, vilka senare överförts till dator och CD-ROM skivor. Visst material har även hämtats från brev, tidningar och andra artiklar samt några böcker. De på sina håll detaljerade tidsangivelserna har hämtats från Maijas dagboksanteckningar. Bilderna har dels kopierats från gamla bilder, dels tagits från Maijas egna fotografier. Två verser vid Ellas 85-resp 90-årsdag har bifogats som bilagor. Ellas dotter Elina, sonen Maunu och dotterdottern Katariina har haft tillfälle att läsa ett manuskript, och deras enligt vår uppfattning berättigade kommentarer har beaktats. Ellas föräldrar och deras anfäderEllas far tillhörde prästsläkten Europaeus. Hennes farfar var kyrkoherden och teol. hedersdr Anders Josef Europaeus. Denne tog prästexamen 1829 och utnämndes till kyrkoherde i Libelits i Norra Karelen år 1832 men flyttade dit först 1834. Han tjänstgjorde bl.a. som guvernant till barnen i adelsfamiljen Boije af Gennäs på Dregsby och lärde då närmare känna bl.a. dottern Sofia Wilhelmina. Trots föräldrarnas långvariga motstånd gifte sig Sofia med den 17 år äldre Anders Josef år 1834 och flyttade till honom i Libelits. Där föddes Ellas far, Anders Theodor, två år senare. Sofia Wilhelmina avled endast tre månader efter sonens födelse. Anders Josef gifte sig andra gången år 1837 med den 17 år yngre Selma Lampa och fick med henne nio barn, varav tre dog i unga år. Den yngsta föddes i april 1852 och endast en månad senare dog modern, som varit sjuklig de senaste åren. Anders Josef räknas som stamfar för Europaeus släktförening.
Sofia Wilhelminas förfäder tillhörde den kända adelssläkten Boije af Gennäs, vilkens mest kända man var Gustaf Wasas gunstling fältöversten Nils Boije af Gennäs på 1500-talet. Dennes manliga ättlingar gifte sig under kommande århundranden med framstående kvinnor från finska och svenska adelssläkter. Ella kan därför räkna med förfäder från bl.a. släkterna Natt och Dag, Horn, Fleming, Wrangel, Uggla, Wachtmeister, Nordenskiöld och Ramsay. Ellas far Anders Theodor Europaeus -inom familjen kallad Adde- växte upp i Libelits tillsammans med sina halvsyskon. Han gick senare i skola i Helsingfors, där han bodde hos sin styvmors familj, rådman Lampa., samt i Kuopio. Han fick ett betydande arv från Dregsby gård, vilket förvaltades av morbrodern Anders Vilhelm Boije af Gennäs. En del av dessa pengar användes för att köpa gården Anttola i Libelits. Han tyckte om att resa och enligt vad Ella berättat företog han vid 17 års ålder (år 1853) en resa till Paris med diligens och järnväg bl.a. "för att lära sig världen". Det har ej gått att skriftligt dokumentera denna resa, som därför får anses osäker. Däremot är Ellas berättelse om Addes resa till Paris år 1858 skriftligt bekräftad. Han studerade då vid ett lantbruksinstitut i Versailles. Anders Theodor tog studenten i Helsingfors år 1855. Därefter studerade han lantbrukskunskap vid Helsingfors universitet 1855-60 samt som ovan nämnts i Versailles och vid lantbruksakademien i Hohenheim i Wurtemberg i Tyskland under åren 1860-61. Åren 1862-68 skötte han gården Anttola. Åren 1866-67 inträffade svår missväxt i Finland och han funderade på att emigrera. Han fick emellertid plats som konsulent vid mejeriskolan i Libelits 1868-71. Efter två år som lantbruksrådgivare i Livland blev han lärare vid mejeriskolan Hovila i Pielisjärvi 1873 till 1877. Sistnämnda år tog han sin agronomexamen.
Vid skolan Hovila arbetade Kristina Sofia Riikonen. Anders Theodor förälskade sig i den 18 år yngre flickan. Sedan han blivit utnämnd till tillförordnad länsagronom vid Uleåborg och Lapplands län 1878, gifte de sig 1879 i Pielisjärvi. Bröllopet ägde rum den 8 mars 1879 hos prästen Johan Pöyhönen, vars hustru Nora var halvsyster till Anders Theodor. Därefter flyttade de till Uleåborg. Där bodde de till år 1883, då de flyttade till gården Kolehmainen i Utajärvi socken.
Ellas mor Kristina Sofia Riikonen, kallad Stina, föddes 1854 i Pielisjärvi socken i Norra Karelen. Hon var dotter till lanthandlaren och hemmansägaren Johan Riikonen i Pielisjärvi och hans hustru Helena Rautiainen. De hade 12 barn, av vilka dock 6 dog som unga. Stina ville gärna studera, men det ansågs onödigt av föräldrarna, varför hon fick nöja sig med mejeriskolan i Hovila, där hon träffade sin blivande man. Hon var mycket religiös, allvarlig, arbetsam och hade ett värdigt uppträdande. Under senare delen av sitt liv hade hon brevkontakt främst med systern Linda.
Ellas första år i ÖsterbottenElla föddes i den av fadern förhyrda gården Kolehmainen i Utajärvi socken vid Ule älv i Norra Österbotten, drygt 10 mil sydöst om staden Uleåborg, där närmaste läkare fanns. Gårdens mark ligger i nuvarande Vaala samhälle, vid Ule älvs utflöde från den stora sjön Ulejärvi. Fadern var då tillförordnad länsagronom i Uleåborgs och Lapplands län. Ella hade tre äldre syskon: systern Selma född 1880, systern Bertha född 1883, brodern Aarne född 1887 och brodern Arvi född 1984. Tre ytterligare bröder hade fötts i Österbotten, men dött helt unga. Fadern Adde hade ett mycket stort arbetsområde och var ofta ute på tjänsteresor. För barnen blev det fest, när han kom hem och berättade om sina upplevelser. Vid denna tid kom många engelsmän till Uleälvsområdet för att fiska lax. Adde var en av de ytterst få i denna trakt som någorlunda behärskade engelska språket. Ibland inbjöds därför engelsmän att bo hos Europaeusfamiljen. Det var inte tal om att ta betalt för denna gästfrihet, trots att familjen hade svag ekonomi. I gengäld erhöll de båda äldre döttrarna i familjen guldbroscher med äkta pärlor. Ellas syskon tycks ha trivts bra i Österbotten, liksom modern Stina. Ellas egna minnen från denna tid var mycket vaga. Däremot mindes hon båtfärden på älven från gården till Uleåborg sommaren 1893, för vidare befordran med tåg till Helsingfors, eftersom fadern utnämnts till ordinarie länsagronom i Nylands län. Figur 5 visar en bild av familjen före avresan från Uleåborg.
Barndomen i Helsingfors och mors dödFamiljen bodde till en början utanför Helsingfors i Vihtis socken. För att underlätta barnens skolgång flyttade familjen år 1894 till Helsingfors, där man först bodde vid Jägaregatan och senare i Kronohagen. Ella träffade vid en promenad sin jämnåriga släkting Signe Sevon med fostermor Hilda Jatskowsky. Båda dessa personer kom senare att betyda mycket för Ella. Familjen flyttade ännu en gång, till Stora Robertsgatan. Ellas mor, Stina, hade få bekanta i Helsingfors och kände sig ganska ensam. Fadern var ofta på resor och var mycket opraktisk i fråga om ekonomin. Han hade skulder och lönen var liten för den stora familjen. Stina hade därför problem med att klara ekonomin. Hon led av struma (Basedovska sjukan) och var ofta trött. Hon var inbunden och pratade ej med barnen om sina problem. Barnen levde i sin egen värld och förstod ej moderns svårigheter. Sommaren 1902 tillbringade familjen i Sibbo skärgård. Stina blev förkyld och sjukdomen förvärrades. I augusti skickades hon på inrådan av farbror Matti Äyräpää (som var både läkare och tandläkare) till Hyvinge sanatorium för att vila. Läkaren där sade att Stina var mycket nervös, men hon ville ej tro detta: "Jag är ju en enkel människa och kan ej vara nervös". Hon fyllde då 48 år. Läkaren förklarade, att hon kunde dö när som helst. I slutet av oktober fick Stina komma hem och blev något piggare, när hon fick träffa alla barnen. Selma, som vid denna tid var lärarinna i Kotka hade då lov och kunde komma hem. Kvällen den 2 november var hon emellertid tillfälligt borta och Adde och Ella var ensamma med Stina. Hon somnade och avled lugnt under natten den 3 november. Ansiktet var lugnt. Ny bostad och flytt till KotkaModerns död var ett mycket hårt slag för Ella.
Familjen flyttade till Östra Brunnsgatan 10. Det var ett bra läge och gav möjlighet till promenader vid havet mitt emot Sveaborg tillsammans med skolkamrater.
Sommaren 1904 var Ella hos faster Nora (änkan Eleonora Pöyhönen) i Haapavesi i norra Österbotten, för att få avkoppling hos kusinerna och hjälpa till med hushållsarbete och trädgårdsarbete i den trädgårdsskola, som fastern drev. På hösten 1904 skingrades familjen. Syster Bertha hade fått plats i Kotka som hemlärarinna hos den pensionerade generalen Tennberg. Tillsammans med den äldre systern Selma, som var lärarinna i Kotka finska samskola, bildade de ett nytt hem för familjen i staden. Dit kom fadern och Ella, som började i samskolan. Brodern Aarne bodde för studiernas skull i Helsingfors och den yngre brodern Arvi vistades ett år hos Enok Rytkönen i Tavastehus. De hyrde en rymlig lägenhet och anställde en flicka som hemhjälp. Dit samlades hela familjen för att fira jul. Efter några år flyttade familjen till en andra lägenhet.
Ella trivdes väl i skolan och fick goda kamrater, bl.a. Martha Wendelin, som hon höll kontakt med senare under livet. Hon hade goda betyg. Våren 1910 avlade hon studentexamen
Fadern hade blivit gammal. Han var ensam och trött. Medan systrarna var upptagna både av arbetet och sammankomster om den aktuella kvinnosaksfrågan, försökte Ella vara hemma på kvällarna för att hålla fadern sällskap. Från den tiden hade Ella åsikten att hemmets betydelse måste ökas. Den stärktes senare vid vistelsen hos fostermodern Hilda Jatskowky, som framhöll att hemmet ej fick bli enbart "ett mat- och sovställe". Fadern fick åtminstone ett slaganfall under denna tid. Han blev allt svagare och avled i mars 1912 i bostaden i Kotka. SommarnöjenFamiljen hade som tradition, ända sedan flytten från Österbotten till Helsingfors, att tillbringa en del av sommaren på ett förhyrt sommarställe. Oftast valdes skärgården, men år 1896 var man i Järvenpää. Med undantag för år 1904 upprätthölls traditionen även sedan modern gått bort, för Ellas del ända till hösten 1917. Sommarvistelserna ägnades både åt friluftsliv och sällskapsliv tillsammans med andra familjer. Sommaren 1906 vistades familjen vid sjön Päijänne, då bl.a. följande inträffade. Ella och brodern Aarne hade gett sig ut på en roddtur i sjön för att fiska, då det blåste upp ordentligt. Fadern och syster Bertha blev oroliga och gick ned till stranden. Aarne frågade Ella "Ser Bertha mycket arg ut"? Ella kunde ej se, men Aarne föreslog ändå att de skulle sjunga en sjömanssång. Bertha smålog då och blidkades ändå mera då den rikliga fiskefångsten uppvisades.
Sommaren 1909 tillbringades i Sippola. Den kom att präglas av syster Selmas bröllop. Det ägde rum på sommarstället, och ca 50 gäster hade inbjudits, vilka förplägades rikligt. Föräldrarna till Selmas man, Herman Hällström, var barndomskamrater till hennes far, Adde. Efter bröllopet reste brudparet till Helsingfors. Även sommaren 1910 tillbringades i Sippola, då man hyrde en stor villa bredvid sjön Orivesi. Brodern Aarne tog en bild av Ella, som då var 19 år.
I september samma år vistades Ella hos faster Natalia (änkeprostinnan Natalia Rytkönen) i Sippola. Denna hade strax dessförinnan förlorat sonen Erkki, och släkten samlades där för begravning. Ella noterade att fastern, trots sin stora sorg, alltid gick omkring med ett småleende. Hon var alltid hjälpsam mot sina medmänniskor och tänkte mera på andra än på sina egna svårigheter. Ella skrev dikter på detta ämne. Vid intervjun med Maija 60 år senare hade Ella kommit till slutsatsen: "Livet är en stor skola. Utan genomgångna svårigheter hade jag varit mycket dummare." Ella träffade under sommarvistelserna många intressanta människor, som säkert hade stor betydelse för hennes egen utveckling. Hon har målande beskrivit många av dessa personer i Maijas intervju "Sommarnöjen". Julfirande i EuropaeusfamiljenElla har berättat följande om julfirandet i Helsingfors. Far kom med julgranen, som han dekorerade med äpplen, karameller, pepparkakor och glanspapper. Julaftonen var mycket lång för de små barnen. Ella var mycket livlig. "Om du kunde vara lugn ett välsignat ögonblick" sade mor. Far gick därför med henne till julbön i den närliggande Johanneskyrkan ("Nya kyrkan"). Julmåltiden innehöll smörgåsbord med bl.a. getost och roquefort (som minne från fars Parisvistelser) samt värmda plommontårtor (piroger). Därefter kom skinka med ärtor och kålrotslåda samt risgrynsgröt. Far kastade in julklapparna genom dörrspringan. De äldre systrarna hade gjort flera tygdockor åt Ella. Det var viktigt att få många klappar, även om de inte var dyrbara. Julen firades inom familjen och man gjorde inga visiter hos andra. Jultraditionen upprätthölls i görligaste mån efter moderns död. Universitetstiden i HelsingforsEfter studentexamen 1910 började Ella sina universitetsstudier i Helsingfors på hösten samma år (något försenat p.g.a. vistelsen hos faster Natalia). Hon bodde hos systern Selma, som efter bröllopet med Herman Hällström flyttat till Helsingfors. Sommaren 1911 flyttade familjen till Sordavala. Ella fick då bo hos Hilda Jatskowsky, som var gift med en polsk militärläkare. Hilda var systerdotter till Selma Lampa, gift med Ellas farfar, Anders Josef Europaeus. Där bodde Ella flera år.
Hilda Jatskowsky kom att betyda mycket för den moderlösa Ella, som betraktade henne som sin andra mor. Hilda hade ett ganska omfattande sällskapsliv, vilket medförde att Ella träffade många intressanta personer. Hilda brukade äta på restaurant, vilket var en ny erfarenhet för Ella. Hilda hade fyra långa festklänningar av äkta, frasande siden. Man kunde av färgen se, vilken slags tillställning hon skulle gå på. En syster till Hilda Jatskowsky var gift Sevon och mor till Signe Sevon. Signe bodde hos Hilda, som var som en styvmor för henne, eftersom hennes riktiga mor var sjuklig. Barndomskamraterna Ella och Signe fick dela rum. Signe träffade på en marinbal på Skatudden Vanja Polidoroff, en rysk adlig marinofficer. De förälskade sig i varandra och förlovade sig strax efteråt.. De vigdes både i luthersk och rysk-ortodox kyrka. Middagen efteråt, med ca 100 gäster, avhölls i Gamla Societetshuset, Helsingfors finaste festlokal på den tiden. Ella var brudtärna och hade som kavaljer Vanjas adjutant, den engelska löjtnanten von Witte. President Svinhufvuds äldste son deltog. När ryska officerare försökte bjuda upp Ella, skyndade han sig att förekomma dem för att förhindra att den finska flickan skulle dansa med ryssar. Efter bröllopet bosatte sig paret Polidoroff i en fin våning på Skatudden, där Signe fick en soldat som betjänt. De var ofta på middag hos tant Hilda, som även besökte dem tillsammans med Ella på Skatudden. Signe och Vanja flyttade omkring år 1914 till S:t Petersburg, där Vanja blev lärare vid marinakademien. De hade en fin våning. Våren 1915 födde Signe sonen Boris. Efter oroligheterna i Ryssland år 1917 flyttade familjen Polidoroff till Finland, där de bodde i Tavastehus . Då de ej kände sig säkra där, flyttade de till Belgien, där de kom att bo resten av sina liv. Boris klarade sig bra i skolan och fick en god utbildning.
Ella berättade för Maija om "de välsignade tanterna", med positiv betoning av ordet välsignad. Det gällde främst tant Hilda J samt fastrarna Nora och Natalia, som alla betytt mycket för den moderlösa Ella. Ellas studier vid universitet fortsatte under åren 1911 till 1914. Sommaren 1914 var Ella tillsammans med 20 studiekamrater en månad i Tvärminne i Hangö skärgård. Där fanns laboratorier med utrustning för undersökningar. Världskriget bröt ut på hösten detta år, men berörde de första åren ej allvarligt Finland. År 1915 dominerades för Ella av studiearbetet, inte minst under sommaren.
I april 1916 var Ellas studier avslutade och hon tog magisterexamen. Sin första tjänst fick hon i Ånäs lantbruksekonomiska försöksanstalt i Dickursby, där hon träffade sin blivande man, Eemeli Kitunen.
GiftermålEemeli hade sedan länge bestämt sig för att gifta sig med Ella Europaeus, vilket hon ej kände till. När hon kom till Dickursby förklarade han: "Om Ni känner Er ensam, så kom ihåg att jag finns här för att hjälpa Er". Det blev långa promenader tillsammans under sommaren, och den 4 september 1916 blev det hemlig förlovning. Följande sommar, 1917, tillbringade Ella i Sippola, där hon sydde det som var nödvändigt för det blivande hemmet. Hon fick goda råd inför äktenskapet av faster Natalia. Flickorna i trakten var mycket vänliga och ordnade en glad "möhippa" för Ella. En av flickorna lovade att komma till Dickursby som hemhjälp. Då Ella ej hade några föräldrar och dålig ekonomi (studieskulder) och det dessutom var oroliga tider, blev bröllopet mycket enkelt. Det ägde rum den 16 september 1917 i Kotka. Inga gäster var inbjudna. Ella hade svart klänning, som kunde användas även vid andra tillfällen. Endast systern Bertha och hemhjälpen Olga var närvarande. Ella och Eemeli var lyckliga. Båda arbetade på försöksanstalten i Dickursby.
Oroligheter och frihetskrig 1917-18Den 17 mars 1917 reste Ella och Eemeli från Dickursby för att besöka Helsingfors. Det var skottlossning överallt på gatorna i Helsingfors. De kom till tant Hilda J. Där var Vanjas bror Sjura, som upprört berättade att matroserna på hans båt i hamnen skjuter alla sina officerare. Löjtnant von Witte var redan skjuten. (Detta sammanföll med den s.k. marsrevolutionen i S:t Petersburg). Tant Hilda, som var en resolut kvinna, klippte till röda rosetter av några tygbitar, som de fick sätta på sig när de gick till stationen för att återvände till Dickursby. Efter oktoberrevolutionen i S:t Petersburg blev det på nytt oroligare i Finland. En solig dag tog Ella och maken Eemeli en promenad i Dickursby. När de återvände till laboratoriet fann de en döende man ligga på ett bord. Det var en skara rödgardister, som plötsligt skjutit honom. "Om jag visste vad ont jag gjort dem" yttrade han. (Långt senare berättade presidentskan Signe Relander för Ella, att rödgardisterna tagit fel man; de skulle ha skjutit hennes man i stället). Rödgardisterna sköt på alla som de ansåg vara "herremän". I slutet av januari 1918 gick Ella och Eemeli en dag på teater i Helsingfors. När de återvände till stationen i Dickursby hörde de en man skrika våldsamt, som i livsfara. Det var en man, som tagits till fånga av rödgardisterna för att skjutas eller fängslas. Ella frågade några av arbetarna, varför de hatade personalen vid försöksanstalten. Ni ser ju att vi arbetar lika mycket som Ni. De förklarade att de ej hade något personligt mot Eemeli eller Ella. När de samlades i större skaror blev de emellertid fanatiska. Den 27 januari 1918 bröt kriget ut i Finland, det s.k. frihetskriget. Dickursby, norr om Helsingfors, låg till en början på den röda sidan, och personalen vid försöksanstalten betraktades som fångar. Tyska trupper (i förbund med den vita sidan), gick i land i Hangö i början av april och avancerade snabbt mot Helsingfors. De kom till Dickursby, sannolikt den 12 april, och det påstods att 180 personer stupat där. Personalen vid försöksanstalten vistades i en källare och kunde via ett luftrör höra kanonskott, som räckte i flera timmar. Sedan blev det alldeles tyst. Man visste ej vilka som segrat i dessa strider. Då Ella kunde tyska och det ej var troligt att man skulle skada en kvinna, gick hon ensam ut på gården. Där bredvid bodde arbetarna vid Ånäs gård, som ansågs vara rödgardister. Då Ella kom ut, höll en tysk soldat en rödgardist i nacken och frågade vem det var och om han skulle skjuta honom. Ella visste att det var en dräng med 6 söner, men en av de ivrigaste rödgardisterna. Hon ansåg emellertid att han borde ställas inför riksrätt och ej skjutas omgående och sade därför att han var en av deras drängar (Ella var då ung, 28 år).Sedan kom en liten pojke springande. Ella sade att han var en av deras springpojkar, även om hon trodde att han antagligen skulle varna sin far som var på ett pansartåg. Hon ansåg det bättre att de kom inför krigsrätt, än att de skulle skjutas inför ögonen på henne. Ellas hem låg bredvid gården. De hade packat in sina silversaker i paket, som i brådskan lämnats på köksgolvet, när de sprang ned i källaren, eftersom skotten då redan gick genom sängkammarväggen. På soldaternas förfrågan svarade Ella att de bodde i huset. Det var bra, eljest skulle paketen ha öppnats. På Ellas fråga hur de kunde veta att hon ej var rödgardist, svarade soldaterna att det ser man ju, eftersom Ni talade tyska. Tyskarna ville ha en plats för sitt högre befäl. Efter att ha gått omkring i området förklarade chefen, en ung, smärt och lång greve vid namn "Zu Solms", att de ville bo i Ellas och Eemelis hus, eftersom de talade så god tyska. De hade 3 rum och kök. Tyskarna lade beslag på 2 rum, medan Ella och Eemeli fick bo i sovrummet, medan hemhjälpen bodde i jungfrukammaren. Grevens två betjänter kom dit på dagarna, en lagade mat och en skötte hans stövlar och kläder. Köket var upptaget nästan hela tiden. Grevens stab sammanträdde i matsalen. Många människor kom vandrande från Helsingfors, försedda med röda pass, utan att veta vem som vunnit striderna. Ella visste, att de inte var "svårare" människor än andra och sa åt dem att slänga passen och bege sig hem, vilket de gjorde. Det kom även enskilda människor. En av dem var ordföranden för de röda, som tyskarna ville skjuta omgående. Han var dödsförskräckt och kom till försöksanstaltens personal och bad dem rädda honom. Personalen ansåg att han borde ställas inför riksrätt, och på det sättes räddades han från att dödas omgående. Tyskarna intog Helsingfors den 13 april. Mannerheim med huvuddelen av de vita styrkorna tågade söderut från Österbotten och besegrade de röda styrkorna vid det blodiga slaget vid Tammerfors den 6 april. Även östra Finland intogs av de vita. Den 10 maj 1918 intågade den vita armén i Helsingfors, vilket innebar frihetskrigets avslutning. Den finska regeringen hade redan i december 1917 förklarat Finland för en självständig stat, vilken erkändes både av Sovjetunionen och andra Europeiska stater, inkl självfallet Sverige, i januari 1918. Sedan frihetskriget avslutats och Tyskland senare förlorat det första världskriget, utsågs Mannerheim till Riksföreståndare i december 1918. Efter riksdagsval i mars 1919 antogs en ny modern författning,och Ståhlberg utsågs till Finlands förste president. Därmed normaliserades de politiska förhållandena i landet. Ekonomiskt var det däremot svårt ännu åtskilliga år p.g.a. krigets härjningar. Svårt med mat under år 1918Våren 1918 reste Ella vid ett tillfälle från Dickursby till Helsingfors för att besöka läkare, eftersom hon väntade barn. Det gick inga tåg, så hon fick åka med häst och vagn. Det var dåligt med mat i butikerna, men Ella hade med sig en rågkaka från Dickursby. Hon besökte först sin bror Aarne och svägerskan Hanna. Då de inte hade sett bröd på länge, lämnade Ella halva sin brödkaka till dem. Sedan for hon till tant Hilda J., som knappast hade någon mat, så Ella gav henne den andra hälften av rågkakan. Hon fortsatte sin färd. I butikerna fanns nästan ingenting, "tyskarna har tagit allt". Hon fick emellertid en burk med sardiner, som hon åt i vagnen med fingrarna. Figur 15 visar Ella och Eemeli med två syskon sommaren 1918.
Ella hade tidigare fått arbeta mycket i släktingarnas trädgårdar och då lovat sig själv att aldrig skaffa egen trädgård. P.g.a. svårigheten att skaffa mat under våren 1918 anlade hon trots det en egen trädgård i en liten täppa. Hon hade tidigare aldrig kört med häst men körde nu gödsel till trädgården. Det växte bra och blev ett gott tillskott till mathushållningen. Den 10 november föddes Ellas förstfödda, som kallades Maija-Leena. Det var svårt att få tag i mjölk, hela familjen fick 0,5 liter om dagen. Genom hemhjälpen, som var från landet, fick emellertid Ella då och då 3 liter mjölk extra.
Barnskaran växer men Ella fortsätter sitt yrkesarbeteEemeli utsågs år 1919 till föreståndare för den nyinrättade statliga frökontrollanstalten i Dickursby, en befattning som han innehade till sin död. Ellas andra dotter, Elina, föddes den 13 juni 1920. Två veckor senare for Eemeli till Zurich för att studera frökontrollverksamheten i Schweiz. Ella fick då tillfälligt eftertäda honom som chef för frökontrollanstalten. För dagens unga föräldrar bör kanske sägas, att Ella hade ordentlig hjälp i hemmet, med både barnjungfru och köksa.
Det tredje barnet, Jaakko, kom till världen den 21 december 1922. Ella lämnade då sin tjänst på frökontrollanstaltern. Ella fortsatte emellertid sitt yrkesarbete genom att skriva artiklar, bl.a. i tidskriften Kotiliesi. En del av artiklarna var för sin tid mycket radikala, som då hon framhåller vitaminernas betydelse och vikten av näringsmässigt balanserade måltider. Hösten 1924 flyttade familjen till Helsingfors och bosatte sig först på Ainogatan. Där föddes Maunu den 19 september 1926. Följande år flyttade man till Fabiansgatan. Under åren i Helsingfors hyrde man sommartid en villa nära sjön Vanajavesi norr om Tavastehus. Den sista sommaren bodde man dock hos Eemelis bröder i Parkumäki. År 1928 utnämndes Ella till lektor i naturvetenskap och näringskemi vid seminariet för hushållslärarinnor i Järvenpää. Där planerade hon i detalj och förverkligade även ett laboratorium för näringskemi samt ett provkök. Hon fick, som gift kvinna, utstå kritik för att yrkesarbeta. Eemeli stödde emellertid hennes yrkesambitioner. Med sin stillsamma humor talade han om Ella som familjens "offentliga kvinna". Ella var mycket omtyckt som lärare av sina elever.
Familjen flyttade år 1928 till Järvenpää. Man bodde först i en förhyrd villa, men köpte år 1929 den egna villan, "Vuorela", med stor tomt. Här firades Eemelis 50-årsdag år 1938.
År 1933 deltog Ella i en nordisk kongress för hushållslärarinnor i Norge och år 1934 i en internationell kongress (Fédération Internationale de l´Énseignement Ménager) i Berlin, varigenom hon fick kontakt med utländska yrkeskollegor. Från Tyskland hade hon med sig hem en hel låda med färska persikor, en frukt som ingen av barnen tidigare sett. Hösten 1938 flyttade familjen åter till Helsingfors och bosatte sig i en modern våning vid Sandelsgatan i Helsingfors. Där bodde man kvar ända till Eemelis död, och Ella ensam även några år därutöver. Villan i Järvenpää behölls länge som sommarvistelse. År 1939 blev Ella assistent vid Helsingforsuniversitetets agro-forstvetenskapliga fakultet. Ella deltog i flera av försörjningsministeriet kommittéer. Hon tillhörde bl.a.en arbetsgrupp, som i december 1940 lämnade förslag att införa allmän näringslära och hushållningsvetenskap vid det agro-forstvetenskapliga fakultetet vid Helsingfors universitet. Förslaget godkändes år 1941. Åren 1945-46 inrättades lärostolar vid Helsingfors universitet i hushållsvetenskap och näringskemi. Finland var i dessa avseenden långt före sina nordiska grannländer.
Ella medverkade i böcker i näringslära, och skrev även några egna böcker. Åtminstone en av dessa utkom i många upplagor, även långt efter krigsåren. Både Ella och Eemeli var för sin tid moderna människor, som uppfostrade barnen på ett kärleksfullt och förnuftigt sätt. KrigsårenI december 1939 anföll Sovjetunionen sitt lilla grannland Finland. Det blev en mycket svår tid för den finska befolkningen. Krigsmakten och lottorna mobiliserades och civilbefolkningen, speciellt i Helsingfors, fick utstå omfattande bombanfall. Maija skickades som marketenterilotta till fronten på Karelska Näset. Hon upplevde det våldsamma slaget vid Summa och evakueringen av Viborg, som skadades svårt under det s.k. vinterkrigets sista dagar, samt karelarnas dramatiska återtåg från sina hem tillsammans med sina husdjur på uppblötta vägar. Elina var lotta på krigssjukhus i Helsingfors. Sönerna Jaakko och Maunu var vid denna tid för unga för aktiv krigstjänst. Vinterkriget avslutades med den hårda freden i Moskva i mars 1940, då bl.a. en stor del av Karelen måste överlämnas till Ryssland, vilket ledde till att 450.000 karelare överflyttades till resterande del av Finland med mycket kort varsel. Bland dem fanns flera av Ellas närmaste släktingar, bl.a. systern Selma och hennes familj i Sordavala. Ellas brev till Selma under dessa dagar, skrivna på kvällen och natten i skyddsrum i Helsingfors, återspeglar den oro, som fanns hos många finnar. Hann de evakuera innan ryssarna kom, och vad fick de med sig? För Selmas familj var verkligheten, att de kunde ta med sig mycket litet. Sonen Anteros förband, som var krigsplacerat på öar ute i Ladoga, drog sig i tid tillbaka till fastlandet och senare till resterande Finland. Föräldrarna fick dock icke med sig hans omfattande arbeten för en doktorsavhandling, vilket material blev kvar i Sordavala. Han orkade senare ej återuppta detta arbete. Ellas halvkusin Toivo Valtavuo, som bodde i Viborg, fick till sin hustrurs förargelse endast med sig sina släktforskningspapper. Svägerskan Hanna Äyräpääs familj miste alla sina egendomar på Karelska Näset. Viktigare än alla materiella saker var dock att alla barnen kunnat återvända hem. Ella blev vid denna tid sjuk, infektion i blodet och hosta. Även Elina blev sjuk med hög feber några dagar. Maija, som kommit tillbaka från fronten, fick sköta hushållet, även om återtåget från Karelen tagit mycket även på hennes krafter. Återuppbyggnaden efter vinterkriget krävde mycket arbete av alla. Bristen på matvaror var stor, kött fanns ofta ej att få, och det tog lång tid att köa för att få tag i nödvändiga livsmedel. Ellas sjukdom med hosta höll i sig åtminstone till våren 1941. Hon hade ej tid för vanligt privatliv. Maija och Elina studerade vid den tiden flitigt, eftersom de visste att sommaren måste ägnas åt arbetsplikt. I juni 1941 angrep Tyskland Sovjetunionen. Krig utbröt då på nytt mellan Finland och Sovjetunionen, det s.k. fortsättningskriget. Maija och Elina inkallades åter som lottor, Maija till fronten, till en början i Ladogaområdet, och Elina till olika krigssjukhus (bl.a. viss tid i Petroskoj i Fjärrkarelen). Elina fick bl.a. till uppgift att sköta om de psykiskt störda soldaterna, som ej klarat av krigets hemska påfrestningar, utan förlorat förståndet. Vid en järnvägstransport tillsammans med en av dessa soldater föreslog denne, att de skulle åka till månen, där det inte fanns något krig. Jaakko gick med i kriget som frivillig (Han var fortfarande för ung för normal krigstjänst). Kusinerna Matti och Teuvo inkallades till den militära radiospaningen, medan den unge Veikko var på utbildning. De finska trupperna hade stora framgångar under år 1941. Finska Karelen återerövrades, och en stor del av ryska Fjärrkarelen intogs. Däremot vägrade den finske överbefälhavaren Mannerheim att tillgodose de tyska önskemålen att gå mot Leningrad och isolera staden från den övriga delen av Sovjetunionen. Fronten stabiliserades i slutet av år 1941, och därefter övergick striderna i huvudsak till ställningskrig. Maija följde med sitt förband i anfallskriget, "det var spännande att passera gränsen till Sovjetunionen". Hon stannade hos sitt förband till våren 1942, då hon fick återvända till Helsingfors och studierna. Sommaren 1943 inkallades Maija åter och hamnade då i Maaselkäområdet vid Murmanskbanan, långt norr om Petroskoi. I samma område befann sig även flera av de närmaste släktingarna.
Under ställningskriget träffade Maija brodern Jaakko vid flera tillfällen.
För Ella och Eemeli var tiden under fortsättningskriget mycket påfrestande, med osäkerheten om barnens öden. Figur 23 visar familjen vid ett tillfälle, då alla barnen var hemma. Eemeli arbetade hårt i trädgården i Järvenpää, dels för att utöka mattillgången, dels som terapi. Ella hade fullt upp att göra med att skaffa mat samt bl.a. sköta familjens gris i Järvenpää. Hälsan hade tillfälligt förbättrats.
Omsvängningen av världskriget och tyskarnas reträtt från Sovjetunionen under år 1944 medförde, att även de finska trupperna måste dra sig tillbaka från Sovjetunionen. Mycket starka ryska angrepp på Karelska Näset ledde till en kritisk situation för Finland, då fronten bröts igenom. Genom att snabbt förflytta alla tillgängliga finska trupper dit, lyckades man på nytt stabilisera fronten, men till priset av mycket stora egna förluster. Där fanns ej behov av marketenterilottor och Maija skickades därför till tjänstgöring på Sveaborg. De finska tidningarna var under dessa dagar fyllda av dödsannonser över stupade soldater. Ellas äldsta son ,Jaakko, tillhörde dem som stupade i början av juli 1944. Han befann sig på spaningsuppdrag framför fronten och träffades av granatsplitter den 4 juli. Det var ett oerhört hårt slag för hela familjen, men främst för Ella och Eemeli. Begravningen ägde rum på den nya delen av Helsingfors Begravningsplats, där Jaakko vilar bland hjältegravarna.
Ellas bror Aarne och hans hustru Hanna drabbades av ett ändå hårdare slag. Sonen Veikko, som gått in i fortsättningskriget som frivillig och kom till fronten i början av 1943, försvann från sitt förband den 26 juni 1944. Trots intensiva efterforskningar har det ännu ej varit möjligt att klarlägga hans öde. När fronten stabiliserats, inledde den finska statsledningen förhandlingar med Sovjetunionen om separatfred. De avslutades med vapenstillestånd i september 1944, men den hårda freden undertecknades först i februari 1947. Krigsåren hade varit mycket hårda för den finska befolkningen. Ett stort antal familjer miste en eller flera medlemmar (Totalt stupade mer än 84.000 soldater, över 288.000 sårades, varav många blev invalider ). Trots allt bevarade Finland sin självständighet och har sedermera utvecklats synnerligen gynnsamt, tack vare befolkningens arbetsvilja och förmåga till samarbete över sociala och politiska gränser . Den första efterkrigstiden och Maijas giftermålEfter vapenstilleståndet förbättrades förhållandena långsamt. Mattillgången var dock fortsatt knapp. Maija, som sista krigstiden varit lotta på Sveaborg, fick ett stipendium av svenska staten för att läsa vid universitetet i Uppsala. Där träffade hon sin blivande mans syster, Gull Lalander. Det ledde till besök i Svens familj i Falun samt en fjällfärd med Sven och några av hans kamrater, under vilken avgörande beslut togs. Sven telefonerade till Ella för att meddela nyheten, varvid hon ställde frågan. "Är det allvarligt menat?". Den officiella förlovningen ägde rum i juni 1945, då Sven besökte Helsingfors och träffade sina nya släktingar. Då både Maija och Sven uppnått stadgad ålder fanns det ingen anledning att vänta med bröllopet. Det ägde rum i Helsingfors i augusti med vigsel i Tölö kyrka den 14 augusti 1945. Förutom den finska släkten var Svens föräldrar och äldsta systrar Greta och Maj närvarande. De båda familjerna kom redan från början mycket bra överens. Bröllopsresan gick till de vackra sjöarna i närheten av Tammerfors. Det nygifta paret reste därefter till sin bostad i Riksby i Stockholm.
Ellas hälsa hade åter försämrats. Den 5 september lades hon in på sjukhus (diakonianstalten i Helsingfors). Hon hade då lungastma och hjärtfel. Läkarna trodde på infektionsastma, troligen p.g.a. smitta från barn med kikhosta. Hon kunde andas endast med hjälp av sprutor, som hon fick var tredje timme, dygnet runt. Hon var allvarligt sjuk och erinrade sig sin mor Stina, som hamnade på Hyvinge sanatorium kort tid före sin död 43 år tidigare: "generationerna växlar, men händelserna är likartade". Ella fick emellertid god vård på sjukhuset, och i början av oktober kunde hon fara hem. Hon var dock mycket svag och var sängliggande ytterligare några veckor. Långsamt återvände krafterna. Barnbarnen kommer och Ella besöker släkten i SverigeEllas första barnbarn, Anita Lalander, föddes 28 juni 1946 i Stockholm. Ella hade återhämtat sina krafter så pass, att hon skyndade sig till Riksby för att hjälpa Maija med barnaskötseln.
Det dröjde ej längre än ett år förrän den andra dottern, Elina, gifte sig med Samuel Lehtonen den 31 augusti 1947, dagen efter Eemelis 60-årsdag. Deras dotter Katariina, Ellas andra barnbarn, föddes i Åbo den 10 augusti 1948.
På inbjudan av Svens mor, Asta Lalander, besökte Ella Astas hem i Falun i Sverige under mars månad 1948. Asta hade organiserat ett omfattande program för Ella, som höll flera föredrag i Falun, bl.a. i den lokala husmorsföreningen och i seminariet. Det kom många åhörare. De båda damerna, som trivdes mycket väl i varandras sällskap, besökte även Astas dotter, gymnastikdirektören Greta Mandorf och hennes familj i Nora, där Ella på nytt höll föredrag, liksom i Säter. Det förefaller som om samvaron piggade upp såväl Ella som Asta. Efter Katariina kom barnbarnen i tät följd. På Ellas 60-årsdag, den 3 augusti 1950, deltog redan fyra barnbarn. Vid sommarvistelsen på Pyhäranta sommaren 1954 hade det blivit sju barnbarn.
Järvenpää förblev dock centrum under många somrar både för Ella och Eemeli samt deras barn och barnbarn. Ett gemensamt besök besök ägde rum där sommaren 1954.
Ellas offentliga engagemang fortsätterÄven sedan Ella slutat sin fasta anställning vid universitet år 1947, fortsatta hon sitt yrkesarbete med andra förtroendeuppgifter. Som ordförande i styrelsen för Helsingfors seminarium för hushållslärarinnor sedan 1950 lade hon ned ett omfattande arbete för att förverkliga planerna på en ny och modern byggnad för seminariet. Hon lyckades genom många besök hos bankdirektörer och andra personer på lånemarknaden säkerställa finansieringen av detta betydande projekt. Dessutom deltog hon aktivt i projekteringen av byggnaden. Invigningen av byggnaden förrättades år 1955 av Reino Oittinen, skolöverstyrelsens dåvarande chef, som harangerade Ella för hennes stora insatser. Hon satt kvar i styrelsen till 1958 och besökte under denna tid ofta seminariet. Eemeli´s sjukdom och dödRedan sommaren 1954 märktes det, att Eemeli ej var frisk. Han ville dock ej gå till läkare. Inte förrän sommaren 1955 lyckades kusinbarnet, läkaren Marja Turunen, få honom till undersökning. Det konstaterades då att han hade långt framskriden cancer med metastaser spridda i hela kroppen. Troligen hade han ådragit sig sjukdomen genom sitt sysslande med växtgifter. Det var ej möjligt att tillgripa operation i detta sena stadium av sjukdomen. Eemeli deltog ännu den 3 augusti i firandet av Ellas 65-årsdag. Därefter vårdades han, till en början på sjukhus, senare i hemmet av livskamraten Ella. Den 5 oktober 1955 avled han i hemmet i närvaro av Ella och Elina. Begravningen ägde rum den 16 oktober.
Eemelis död innebar slutet på ett 38-årigt harmoniskt och lyckligt äktenskap. Det var givetvis ett hårt slag för Ella. Det visade sig emellertid att hon var stark nog för att fortsätta ensam, hjälpt av samvaron med barn och barnbarn. Livet fortsätterElla bodde kvar i våningen på Sandelsgatan tillsammans med sonen Maunu ännu under tre år efter Eemelis död. För att minska bostadskostnaderna köpte Ella en betydligt mindre lägenhet på Drumsö, där Elina och Samuel då bodde, och där hon sedan kom att bo till sin död 30 år senare. Julen 1955 tillbringade Ella hos dottern Maija på Lidingö, vilket innebar en välbehövlig avkoppling för den nyblivna änkan. I augusti 1956 reste Ella till Maija, och de besökte då tillsammans Maijas svärföräldrar i Falun.
Julen 1956 var Maija och Sven med tre barn hos Ella i Helsingfors. Ellas närmaste släktingar kom på besök. Familjen Lalander besökte även familjen Lehtonen med sina fyra barn, som då bodde i Järvenpää.
I december 1957 kom Ella till Lidingö för julfirande tillsammans med Maija och hennes familj. Det blev sedan tradition att hon skulle tillbringa jularna hos familjen Lalander, en tradition, som med något enstaka undantag, upprätthölls under de kommande tjugu åren. År 1958 deltog även Svens far, Axel Lalander, eftersom hustrun Asta avlidit året dessförinnan.
Ella hedersdoktor
Ellas yrkesmässiga insatser belönades i maj 1958 genom att hon av Helsingfors universitet utsågs till hedersdoktor i agrokultur - och forstvetenskap, den första kvinnan vid denna fakultet. Den högtidliga promotionen ägde rum i universitetets ståtliga solennitetssal den 30 maj, i närvaro bl.a. av barnen Maija, Elina och Maunu. På kvällen hölls mottagning för den närmaste släkten i hemmet på Sandelsgatan. Doktorspromotionen utgjorde höjdpunkten på Ellas yrkesverksamhet. Hon blev känd långt utöver Finlands gränser. Det framgår bl.a. av att svensk TV i mars 1963 intervjuade henne om varför man i Finland inrangerat hushållsvetenskap bland universitetsämnena. Ellas svar var att om lantbrukshushållet ej sköts ekonomiskt, så hjälper det ej med god skötsel av djur och åkrar. Därför bör lanthushållet ta hjälp av vetenskapen. Ella fortsatte sitt yrkesarbete i mindre skala ett antal år framöver. År 1970 höll hon ett föredrag på hushållsseminariet, då hon framförde sina åsikter om hushållsundervisningen. De kan sammanfattas i nedanstående punkter:
Ella tog hushållsundervisning i mycket vid bemärkelse . Den borde omfattade: livsmedel, hemmets ekonomiska skötsel (hemhushållning) och hemuppfostran. Hon ställde frågan på vilket område man undervisar i hembildning. Var finns känslighet, vänlighet och livets värme? Någonstans måste detta vårdas. Det måste i alla fall observeras i hushållslärarinnornas utbildning. Ella fick år 1971 ett pris av en känd finsk kulturstiftelse. Samtidigt erhöll den berömde kompositören Olivier Messiaen pris. Priserna utdelades vid en högtidlighet i universitetets sollennitetssal. Sammanträffandet med Messiaen ledde till att Ella därefter kom att intressera sig för modern musik. Ella fortsatte länge att följa facklitteraturen inom sitt område SläktforskningSvens far Axel var mycket intresserad av släktforskning. Tråkigt nog hade han inte hittat någon adlig person bland sina egna förfäder. Han blev därför mycket intresserad av Ellas farmor, Sofia Wilhelmina Boije af Gennäs. Han frågade när Ella senast var i Dregsby . Svaret blev att hon aldrig varit där. "Då åker vi dit nu" sade Axel, vilket de även gjorde. De blev mycket vänligt mottagna av gårdens dåvarande ägare, familjen Munck. Detta besök blev inledningen till Ellas aktiva arbete med släktforskning, vilket fortsatte under många år. Ella tog till vara och ordnade bortgångna släktingars brevväxling under ett par århundraden. I Riksarkivet finns Ella och Eemeli Kitunens arkiv samt det av släktföreningen inlämnade Europaeusarkivet. Ella ville förmedla släktens litterära arv och dess budskap till de yngre generationerna, som kan göra vad de anser angeläget med detta material: "Den medelålders generationen är emellertid numera mycket jäktad. De äldre släktmedlemmarna bör därför uppmuntra de yngsta genom att lyssna, förstå och uppmuntra dem". Resan till Frankrike sommaren 1960Sommaren 1960 företog Maija och Sven och de tre barnen en lång resa med bil till södra Frankrike. Ella följde med på större delen av resan, trots sina 69 år, vilket visade att hon då var vid god vigör. Resan startade från Lidingö den 12 juni och gick över Hamburg till Paris, där inkvartering skedde på familjehotellet Astrid den 15. Ella kom direkt från Helsingfors till Paris med flyg. I Paris besöktes flera av de stora sevärdheterna och några bra restauranter. Från Paris gjordes en avstickare till Brussel. Där träffade Ella för första gången på många år ungdomsvännen Signe Polidoroff. Från Brussel ställdes kosan söderut mot Pays Basques, där Sven hyrt en liten stuga på sanddynerna mot Atlanten, nära Vieux Boucau ej långt från Bayonne, och där hela sällskapet installerade sig.
Efter att ha vistas vid havet i tre veckor, anträddes återresan norrut den 24 juli. Den gick över Genève och Hamburg. Där mötte Sven några yrkeskollegor, som såg till att sällskapet fick sightseeing i den gamla Hansastaden. En av damerna gav Ella en komplimang för hennes utmärkta tyska. Från Hamburg flög Ella direkt hem till Helsingfors. Familjen Lalander fortsatte med bilen till Lidingö. Ella berättar om sitt livEn stor del av innehållet i denna berättelse är hämtat från Maijas intervjuer med Ella, som inspelades på kassett, flertalet under åren 1971 och 1972, då Ella var drygt 80 år. Några inspelningar skedde även under senare år, fram till år 1978. För att ge mer realism åt intervjuerna om Ellas liv i Kotka gjorde Maija och Sven en biltur med henne i staden år i maj 1973. Maija åkte ensam med Ella till Kotka och passerade på vägen Dregsby herrgård.
Följande år, 1974, körde Maija bil med Ella till Gennäs, Boijesläktens stamgård. Gården, som finns utsatt på detaljerade kartor, ligger mellan Ekenäs och Pojo i närheten av en vacker sjö. Den nuvarande byggnaden är givetvis relativt ny, men enligt uppgift skall källaren, som Ella fick se, härstamma från 1500-talet.
Under universitetsstudierna vistades Ella en månad i Tvärminne nära Hangö. Maija körde henne dit, där hon kunde beundra den vackra utsikten mot havet.
På återvägen till Helsingfors hälsade Maija och Ella på Katariina, som denna sommar arbetade på ett sjukhus i den idylliska staden Ekenäs. SläktträffarBara en vecka efter hemkomsten från Frankrikeresan firades Ellas 70-årsdag hos Elina och Samuel på Drumsö. Det började med en officiell mottagning, då bl.a. en delegation från Helsingfors hushållningsseminarium uppvaktade Ella och tackade för hennes insatser för seminariets nybygge. På kvällen var det middag för släkten. Det åttonde barnbarnet, Tuomas, intog hedersplatsen i Ellas famn.
Eftersom Ella hade en stor släkt, blev det för hennes del många släktträffar under de närmaste åren. Här återges huvudsakligen de tillfällen, då familjen Lalander deltog. Den 1 juli 1961 konfirmerades Anita i Lidingö kyrka. Vid mottagningen på Stureplatån efter kyrkan deltog, förutom Anitas familj (Sven fotograferade): Ella, Svens systrar Maj och Gertrud, Katariina samt Teuvo och hans dåvarande hustru Anna-Liisa.
Ella fyllde 75 år i augusti 1965 och bjöd på middag på restaurant. Vid festbordet satt hon mellan Svens far, Axel, och brodern Aarne. Där fanns bl.a. även svägerskan Kaisu Äyräpää samt Maija och Maunu.
Till Svens 50-årsdag den 21 mars 1968 kom både Ella och Elina. På kvällen den 21 hade Maija arrangerat en släktmiddag i bostaden på Lidingö. Dagen efter var det stor middag på Djurgårdsbrunns Värdshus i Stockholm, där Ella som hedersgäst satt mellan Sven och hans chef på Vattenfall, generaldirektör Erik Grafström.
I juni 1970 var Ella på Lidingö, då dotterdottern Christine tog studentexamen). Samma år uppvaktades hon själv, bl.a. av barnbarn, hos Elina i Tapiola.
Ella fortsatte att besöka Maija på Lidingö. Ett sådant tillfälle var juli 1972, då Boris Polidoroff, Signes son, och hans hustru Greta hälsade på i Sverige.
Ellas 85-årsdag den 3 augusti 1975 firades på Lidingö, där Maija arrangerat en stor släktmiddag , i vilken även Elina deltog. Svens syster Britt hade författat en vers till festföremålet, som bifogas som bilaga 1 till denna berättelse. Ella stannade till Anitas bröllop den 9 augusti. Ella kom till Lidingö även i juni 1976 för att deltaga i Christines bröllop den 5 juni. Ellas sista besök på Lidingö ägde rum i juni 1977, då hon enligt Maijas önskan stannade två veckor och deltog i familjens liv. Maija följde Ella tillbaka till Helsingfors, där de bl.a. gjorde en bilresa till Borgå med Maunu som chaufför. Ella sista 10 årEllas hälsa var förhållandevis god ännu på 85-årsdagen år 1975, även om hon sedan några är tillbaka hade vissa svårigheter att gå. Tack vare att Maunu delade hennes lägenhet på Drumsö, kunde hon bo kvar där. Till mycket stor hjälp för Ella var också Elina och hennes familj samt Ellas privata hemhjälp, fru Huuskonen.
Ellas 90-årsdag firades i bostaden på Drumsö med uppvaktning av släktingar och gamla arbetskamrater. Elina läste en dikt, som hon författat till Ella och som återges i svensk översättning i bilaga 2. Familjen Lalander besökte Helsingfors i slutet av juni 1983 och gjorde då en kortare utflykt till restauranten "Gamla Stallet" i Helsingfors tillsammans med Ella och Maunu.
Elina bjöd den 2 augusti 1985 på stor fest för släkt och gamla arbetskamrater. Där deltog även Samuels mor Margareta.
Dagen efter, på Ellas 95-årsdag ,ordnade Ella en middag i bostaden på Drumsö för en mindre krets. Magnus svärfar, Santo Bragaia från Brasilien, var på besök i Sverige i augusti 1986. Han och dottern Lainete for till Helsingfors och hälsade på Ella. Hon hade lärt sig några välkomstord på portugisiska, men i övrigt gick konversationen på tyska. Besöket var mycket uppskattat. I slutet av år 1986 kom Ella till sjukhus i Helsingfors. Med knappt två månaders avbrott, då hon vistades hos Elina, blev hon sedan kvar på sjukhus (på olika avdelningar) till sin död. Under år 1987 besökte Maija Helsingfors fyra gånger för att hälsa på Ella. I juli var även Sven, Anita och Mattias med. Ungefär då överfördes Ella till sjukhus på Drumsö. Elina ordnade en storartad mottagning i augusti 1987 med anledning av 100-årsdagen av Eemelis födelse den 30, då ett stort antal av personer från Kitunensläkten deltog. Förutom Maija och Sven deltog även Anita, Christine och hennes dotter Elin från Lidingö. Trots den fysiska skröpligheten under de sista åren behöll Ella sin intellektuella klarhet i det längsta. Hon tog ofta emot släktingar och gamla bekanta. Barnbarnen i Helsingfors tyckte om att besöka Ella och prata med henne. Även de svenska barnbarnen besökte gärna Ella, när de var i Helsingfors. Maija besökte Ella i januari 1988, och en sista gång, tillsammans med Sven, Christine och Elin, i juli månad. Magnus träffade henne i mitten av september i samband med ett besök i Helsingfors. Han hade med sig en bukett ljungblommor, Ellas älsklingsblomma, som stod kvar i rummet ännu vid hennes död. Elina blev sjuk i augusti samma år och fick mjälten och en del av bukspottskörteln bortopererad. Livets slutHösten 1988 blev Ella allt svagare. Barnen Elina och Maunu besökte henne ofta på sjukhuset. Vid Maunus sista besök på kvällen den 8 oktober yttrade Ella: "På återseende". Två timmar senare avled hon. Ett långt och aktivt liv hade avslutats. Begravningen ägde rum den 22 oktober i kapellet vid den gamla delen av Helsingfors Begravningplats i milt höstväder. Ca 80 personer deltog. Från Lidingö hade kommit Maija, Sven, Anita, Christine och Göran samt sonen Victor. Begravningsakten förrättades av svärsonen Samuel. I sitt tal framhöll han , (i översättning från finska) "Ellas stora intresse var vetenskap och forskning, vilkas resultat hon ville ställa i människans tjänst. Hon hade visioner och ideal. Hon ville med sitt eget arbete hjälpa andra. Hon var ytterst sparsam för sin egen del men slösande givmild när en hjälpbehövande nästa råkade komma i hennes väg. Hon hade ärvt sin mors kristna tro. Den fördjupades och förstärktes när hon var tvungen att möta det i livet som var tungt och svårt".
Jordfästningen skedde i den grav, där Eemeli redan vilat i 33 år.
Efter jordfästningen hade Elina och Samuel ordnat en stor mottagning för släkt och vänner i biskopsresidentet på Skatudden, då flera tal hölls. Svärsonen Sven yttrade bl.a.:"Ellas osedvanliga intellekt räckte till inte bara för ett viktigt yrkesområde utan främst för den stora familjekretsen och även för tidigare släktled. Det snabbt växande antalet barnbarn fick i Ella en vän som kunde hjälpa till att övervinna både materiella och ibland också personliga problem. Ella hade den intellektuella förmågan att täcka över den långa tidsperioden från sin barndoms 1800-tals miljö till dagens moderna industrisamhälle, där barnbarnen växer upp. Ella var en ovanlig kvinna. Hennes levnad vore värd att beskrivas, inte minst för den stora släkten, men även för en större läsekrets". Elina läste den dikt hon författat till Ellas 90-årsdag och som i svensk översättning återges i bilaga 2. (Sukusanomat 1982 No 1(62) De stora finska tidningarna hade efter dödsfallet långa nekrologer över Ella Kitunen. I UUSI SUOMI den 13 oktober 1988 beskrev Eila Jokela hennes stora insatser i hushålls- och näringskemi. Hon betecknade Ella (i svensk översättning) "som den moderna finska hushållskunskapens banbrytare. Intresserad av allt följde hon tidens händelser, språkkunnig läste hon sitt eget områdes vetenskapliga publikationer och forskade i sin egen släkt. Hennes hjärta var alltid öppet för anhöriga, vänner och forna elever, även i de sista ögonblicken".
|
Minnet av en människa är som fotspåren på
havsstranden. Det lever kvar hos dem som själva träffat henne, men när även
dessa gått bort, har minnet i stort sett utplånats. Det gäller även personer
som likt Ella Kitunen uträttat mycket under sin levnad. För de efterlevande,
främst barn och barnbarn, kan det därför vara värdefullt med skriftliga minnen,
tillsammans med fotografier, för att bevara en bild av den bortgångna. Det är
bakgrunden till att vi, dottern Maija och svärsonen Sven Lalander, utarbetat
denna lilla skrift, som är skriven för Ellas svenska efterlevande.
